Peruggias död
Vincenzo hade alltid föreställt sig att hans allra sista tanke till fullo skulle innefatta hans älskade Italien. Därför blev han smått förvånad mitt i all smärta när hans hjärta slutligen brast att den enda han kunde tänka på var det märkliga i att dö på sin egen födelsedag. Än en gång förbannande han det satans blyet. Den sista tanken och sedan allt svart.
Inte en tanke på kriget, eller Saint-Maur-des-Fosses. Inte ens på sin enda dotter Celestina. Livet passerade inte revy för Vincenzo när han föll ihop i oktober 1925 och dog av en massiv hjärtattack. Bara blyet. Egentligen inte så konstigt om man kände till hela historien.
Vincenzo Peruggia var målare. Inte konstnär utan målare. Han hade lärt sig hantverket av sin far vid ung ålder. Och det var också tillsammans med fadern som han emigrerade från sitt älskade Italien för att finna arbete i Frankrike. Först i Lyon men snart i den franska huvudstaden. Men den upprepade kontakten med blyrika färger åt sig tidigt in i honom. Illamående, hjärthugg, magsmärtor och den skoningslösa sömnlösheten avlöste varandra. Ibland grumlades tanken av alla det som blyets förgiftning bjöd honom. Allt utom Italien. Hemlandet med sina dofter och sin skönhet.
Det var också för att söka återupprättelse för Italien och återbörda någon av de skatter som rättmätigen tillhörde hans fädernesland som han en morgon i augusti 1911 stal tavlan. Egentligen hade han aldrig kunnat förlika sig med att andra ansåg att det var en stöld. I hans eget förnuft var det enbart ett återtagande. Det är en monumental skillnad på simpelt tjyveri och nationalistiskt hjältedåd. Det var så han tänkte, Vincenzo.
Det var en måndag. Maran hade ridit honom hela natten. Illamåendet och huvudvärken var värre än vanligt. Frukosten hade inte smakat och Louvren var bara öppen för han och hans arbetande kollegor som under några veckor jobbat med, att med kristaller, varsamt rengöra flertalet målningars ramar. Under dessa veckor hade han noterat att mycket av den vackraste konsten som hängde på museets väggar var italiensk både till innehåll och upphovsmän. Han hade särskilt lagt märket till en mindre tavla, ett porträtt av en kvinna. När när dagsljuset låg på från ett särskilt håll påminde kvinnans anletsdrag om hans älskade mor. Det var där på morgonen samtidigt som han och de andra arbetarna blev insläppta som han bestämde sig. Tavlan med kvinnan som påminde om hans mor skulle tillbaka till Italien.