Pi, är du där?

Igår firar vi pi-dagen. Hemma på gatan där jag växte upp fanns det en kille som kunde de första trettioåtta eller om det var de första etthudratrettioåtta decimalerna i pi. Själv kom jag bara ihåg fyra eller om det var fem? Jag minns inte. Han som memorerat så många, hans liv tog en dag en märklig vändning. Han gillade ju siffror och hade tänkt att bli något som hade med siffror att göra. Kanske matematiker, eller fysiker eller i värsta fall – ekonom. Men han blev inget av det, tror jag.

En dag när vi lekte i skogen som vanligt. Jag kommer inte ihåg om vi lekte cowboys och indianer eller röda och vita rosen eller bara lekte helt enkelt. Som vanligt. Då där, på en liten höjd låg det något på marken som glittrade. Ett mynt. Ett guldmynt. Vi började gräva och snart hade vi grävt fram en urna i lera, kanske. Stor som en mjölkkanna. Kanske rymde den sextio liter. En rejäl pjäs med andra ord. Men den var inte fylld med mjölk utan med guldmynt. Till bredden fylld med guldmynt. Vi trodde inte våra ögon.

Vi grävde mer men fann inget annat. Timmen började bli sen. Jag var tvungen hem. Vi skulle åka bort. Till en kusin i Jakobsberg. Tårtkalas. Någon fyllde år. Killen med sifferminnet tog hand om krukan, skatten. Vi skulle ses nästa dag. En söndag.

Söndagen kom. Jag knallade över till killen. Ringde på dörren. Ingenting. Jag ringde på igen. Inget hände. Jag bultade på dörren. Helt tyst. Jag öppnade brevinkastet och ropade hans namn. Håkan eller hette han kanske Mats? Jag kommer faktiskt inte ihåg. Alla kallade ju honom för Pi. Inget svar. Bara tystnad. Jag ringde på igen och bankade på dörren.

Dörren mitt emot öppnades. Portis, portvakten, som bodde där sa:
”Dom är borta”.
”Va?” fick jag ur mig.
”Dom är borta. Dom flyttade ut allt igår kväll. Fort. Och sedan for dom.”
”For dom? vart?”
”Jag vet inte. Men jag fick betalt. De betalade hyran för tio år framåt.”
”Jasså?”
”Ja, med ett enda mynt dessutom.”
Han höll fram sin högra hand och i greppet mellan tummen och pekfingret – ett guldmynt. Ett glimrande guldmynt.

Jag gick. Portis ropade efter mig:
”Du ser blek ut, vill du ha ett glas saftkobbel?”
Jag svarade inte. Bara gick.

Ibland funderar jag på vad som hände med Pi. Var tog han och hans morsa vägen egentligen? Då och då tycker jag att jag känner igenom honom när någon profilbild fladdrar förbi där på facebook eller instagram. Ibland är han då en mäklare i Malmö, en rappare i Holland eller till och med politiker i USA. Men förmodligen är han inget av det. Utan bara en vanlig snubbe som kan onödigt många decimaler till pi. Och dessutom förmodligen onödigt rik.