Pitemål, trastar och Arlanda

Våren kan väl knappast ha varit gynnsam. Ändå är björktrastarna fler än vanligt här i Linnefors. Jag undrar varför. Björktrasten är en flyttfågel och de som valt Linnefors som häckningsplats har flugit hit ända från Madeira. Min farmor hon sa förresten aldrig björktrast, hon sa skvakatrast. Men å andra sidan kallade hon aldrig skata för skata utan sa skiir. För min farmor pratade pitemål – pitebondska – och skata heter skiir på bondska.

Pitemålet är vackert och än mer sjungande än svenskan. Jag kommer ihåg att jag som liten grabb var helt fascinerad när min far pratade med farmor. Tänk, att farsan kunde ett språk till. Varje gång jag var på besök hos farmor tog det en eller två dagar innan jag överhuvudtaget förstod vad hon sa. Men helt plötsligt var det som jag löste dialektkoden och nästan allt blev begripligt. Så var det varje gång.

När jag tjänstgjorde som brandman på Arlanda hamnade jag i ett dialektalt farsartat drama som än i dag får mig att le. Berglund och Magnusson hette två ambulansmän. Sterner hette ett brandbefäl. Berglund var från Piteå och lät som min farmor, men med något djupare röst. Magnusson var från Malmö och lät som Danskdödaren i MP Möller, men med ännu starkare diftonger. Sterner pratade den genuina stockholmsdialekten – ekensnack. Den enda gång Sterner lämnade sitt kära Södermalm och tog sig utanför huvudstadens tullar var när var tvungen att åka till jobbet på den stora flygplatsen.

Så där stod de i vagnhallen på brandstationen på Arlanda och försökte kommunicera. Ur Sterner mun kom ord, kanske en fråga. Berglund och Magnusson stirrade på Sterner under tystnad med halvöppna munnar. Till slut bröts tystnaden. Alltid av Magnusson som sa något. Nu stirrade Sterner och Berglund på Magnusson under tystnad med halvöppna munnar. Till slut bröts tystnaden igen. Alltid av Sterner som sa något. Och så stirrades det igen. Tystnad. Och så pågick det så där fram och tillbaka. Sterner och Magnusson som parvis turades om att säga saker som ingen av de andra förstod. Ända tills Berglund på bred pitebondska sa:
– Vöre jär’e vä dä? och spände blicken i Sterner. Vände sig sedan till Magnusson och sa:
– Å Vöre jär’e vä dä?
Tystnad. Den tystande bröts alltid till slut av Sterner som sa:
– Nä, dags för kaffe.
Alla förstod och nickade. Dag ut och dag in.