Epilog – att sätta punkt
[LINNEFORS 2013-05-10] Idag, för exakt 365 dagar sedan, började det och idag slutar det. Eller rent tekniskt slutade det redan igår. Och jag vill tacka er alla.
Den 10:e maj 2012, en torsdag, tog jag för första gången en fotografi och skrev en text, en vers eller kanske en dikt och publicerade det på min Facebook-sida. Tanken var att varje dag under ett års tid ta en bild med min telefon och sedan rakt upp och ner skriva ner de tankar som kom till mig precis i skrivandets stund. Oftast togs bilden under den korta morgonpromenaden mellan husets ytterdörr och brevlådorna uppe vid vägen. Nästan alltid med på den promenaden var gamle Jansson, en kämpe till Golden Retriever som nu är inne på sitt fjortonde människoår. Jag har tidiga morgonvanor så många av bilderna är mer fyllda med mörker än med motiv om det nu inte hade varit så att just mörker är ibland ett alldeles utmärkt motiv. När vi burit in morgontidningarna, läst igenom dem för första gången var det dags för skrivstuga, med telefonen, vid köksbordet. Ett plitande i sig som krävt sin man. Jag tror dessutom att jag under året utvecklat förstadiet till s.k. smartphone-tumme som är vår tids svar på musarm.
Efter det har bild och text laddats upp på Facebook och sedan har fantastiska saker hänt. Fantastiska spännande. Fantastiska roliga. Fantastiska sorgliga. Fantastiska tänkvärda. Alla med det gemensamma – engagemang.
Jag kan inte nog tacka er alla för de Gilla-markeringar och Kommentarer och Dela-åtgärder som ni gjort i anslutning till statusuppdateringen på Facebook. Jag har under året ALDRIG i min tur kommenterat eller tackat för era kommentarer och gillanden i kommentarfältet. Det har varit ett medvetet val. Absolut inte för att jag inte brytt mig om era gillanden, frågor och kommentarer, utan för att jag velat låta mina texter och bilder vara fria för era egna tolkningar och tankar. På det viset har alla ni som engagerat er också varit och blivit en del av konstverket. Utan er hade det inte blivit vad det blivit. Vad det nu har blivit? Kanske kommer ert engagemang att utgöra en urvalsmetod vid en eventuell framtida utgivning?
Jag har alltid älskat ordets kraft och fascineras av hur det påverkar oss människor. För mig har det här året också inneburit, med hjälp av ordet, en resa i mig själv. Jag har försökt att hinna ifatt mig själv och kanske också på något sätt återupptäcka det som är själva kärnan i just mig och ibland själva kärnan för oss alla. Det har ibland varit smärtsamt men oftast lustfyllt och många gånger lika delar spänning som ren förvåning.
Ibland har bilder och text gått mer eller mindre obemärkt förbi, ibland har det förorsakat krigsliknande rubriker i dagspressen där hela min privata person har ifrågasatts. Allt med några rader text. Självklart är rubriker och tidningsartiklar där utdrag av dikterna beskrivs som fakta och referat numera en del av konstverket. Till och med de som jobbade heltid med att piska upp stämningen är numera en del av konstverket. För mig helt ovärderligt. Men då ett smärtsamt tilltag som faktiskt gjorde att jag slöt min Facebook-sida och från den dagen bara gjorde den tillgänglig för de som vill ge sig till känna. I sig kanske ett nederlag för det fria ordet, men jag kände att jag inte orkade, eller ville utsätta mig för det mörkerbeteendet igen.
Under året är ni många som skrivit till mig via Facebooks direktmeddelande-funktion. Till skillnad från allt annat på Facebook är ju den funktionen mera av ett privat samtal. Jag tackar er alla som tagit av er tid och valt att skriva till mig. Berätta om era tankar, hur ni tagit emot en viss text, eller en viss bild. Men också berättat er historia. Det har varit oerhört berikande för mig. Nästan alltid också gripande.
Jag hoppas att ni alla också under det här året har fått lära känna några av mina tankekompisar. Till exempel min granne eller Vermeer eller Jansson och Kaiser Kaj. En som jag vet gjort ett särskilt avtryck hos många av er, och som gör det varje dag hos mig, är Spanjorskan, eller Chumbie som hon egentligen heter. Spanjorskan är utan jämförelse den som fått mest feedback här på fejjan. Hon skulle nästan behöva en egen Facebook-sida för att besvara alla funderingar runt henne och hennes klokskap. Mina samtal under året med mina tankekompisar har för mig varit renande och jag har bestämt att de måste fortgå. Jag kan helt enkelt inte leva utan dem. Kanske kommer ni också att få ta del av det resultatet så småningom.
Jag skriver. Jag skriver varje dag. Alltså finns jag, tror jag. Men nu efter 365 dagar tar mitt projekt här på Facebook slut. Tack för att ni orkat. För att ni läst, tittat, ibland gillat, ibland kommenterat.
<3
Janne
PS Oj, det här blev en lång text. Den publicerades på min Facebook-sida men jag har valt att också lägga upp den här på min blogg för lite bättre läsergonomi. Men den finns, som sagt, också på min Facebook-sida DS