Rådrum

Kvicksilvret markerar för minus tio och kylan biter verkligen i ovana luftrör så här års. Jag trevade mig fram i mörkret mot brevlådan. Försökte att gå så mycket som möjligt mitt i kläderna. Handsklösa händer fumlade med haspen i grinden. Det stack redan lite i fingrarna. Jag har dålig cirkulation just i händerna. Förmodligen en rest från cigarettrökningens tid.

Väl upp vid vägen och brevlådan hade jag svalt så pass mycket kall luft att mina lungor nu inte bara klagade genom att rossla högljutt nere i djupet av sina säckar utan lät protesten rulla vidare, uppför luftstrupen för att i höjd med svalget övergå i den där plågsamma hostan som samtidigt som den förvägrar dig luft sliter hårt i dina revben och kraften av smärtan strålar hela vägen ända ner i svanskotan.

Jag stod där och tog stöd med ena handen på brevlådans iskalla, snötäckta lock och lät den förbannade hostan rida mig som den nu gjort i tre veckors tid. Attacken varade som vanligt i en hel evighet – mätt i sekunder kanske sju eller rent av åtta. Jag tystnade, men inte hostan. Den fortsatte. Märkligt. Jag snörvlade men hostan fortsatte. Och där bredvid brevlådan i det höga, döende gräset satt hon. Och hostade. En likadan hosta som min egen. Jag såg henne inte klart. Mina ögon hade tårats av hostattacken. Sältan däri förslog dock inte mycket och kylan isade dropparna i samma stund som de lämnade ögonvrårna. Det sved. Jag gned mina ögon i ett försök att klarna synen.

Vad säger man när man möter på en okänd så där i mörkret på en plats där man aldrig egentligen trodde att man någonsin skulle möta någon annan än möjligtvis ett tidningsbud eller en brevbärare eller för den delen en granne. Jag vet inte.

-Hej, sa jag lite rosslande och ganska platt.
-Hej, svarade hon svagt och det verkade som om hennes hostattack också gått över. För stunden.
-Det är kallt idag, sa jag fåraktigt och försökte le.

Hon svarade inte. En timmerbil med släp närmade sig från Ekebyhållet och i strålkastarljuset såg jag henne egentligen tydligt för första gången. Hon var alldeles för tunt klädd och hon frös så hon skakade. Det var allt jag hann se. Lastbilen passerade och mörkret kom åter. Ännu mörkare. Ett sådant mörker som skapas efter ett starkt riktat vitt ljus. Men jag hade sett tillräckligt.

-Du fryser, sa jag, och hostar som jag gör. Här kan du inte sitta. Följ med mig in i värmen. Jag har satt på kaffe och bröd finns i skafferiet. Följ med mig så bjuder jag på frukost.

Hon reste sakta, vacklade till och var på väg att ramla men jag fångade upp henne. Med morgontidningarna under den ena armen och henne i ett fast grepp under den andra letade vi oss tillbaka till huset. Till värmen.

Kaffet smakade märkligt gott den morgonen. Vi satt tysta mitt emot varandra vid köksbordet. Jag på en pinnstol och hon insvept i filtar på ett fårskinn i kökssoffan. I hennes knä låg Spanjorskan. I samma stund som min frukostgäst satte sig i soffan hade Spanjorskan kommit in i köket, hälsat och direkt hoppat upp i soffan och lagt sig i hennes knä. Som för att bokstavligen ge av sin värme.

Till slut bröt hon tystnaden. Tackade för frukosten och började berätta. Hon sa att hon hette Scheherazade men kallades för Sche. Hon var på flykt. I närmare tre år hade hon vandrat genom öknar, slättlandskap, berg och högländer. Hon hade seglat hav och korsat floder. Inte för en enda stund för att hon ville utan för att hon måste. Inte för att rädda sitt eget liv. Utan för att rädda oss alla andra. Hostan kom åter och hon grinade illa. Spanjorskan tryckte sig närmare.

-Sche, sa jag oroligt för jag så ju det jag såg, du måste till doktorn. Nu. Du behöver vård.

Hon log. Ett matt leende och lyfte avvärjande handen.

-Snart, viskade hon, men först måste jag få berätta mina berättelser. Berättelserna från alla mina dagars vandring. För det är först när jag ges möjlighet att berätta dem som vi kan ge varandra det rådrum som vi alla så innerligt behöver just nu.

Och hon berättade. Hennes blick mötte min och i värmen där i köket tilläts tårarna att lämna ögonvrår och rann sakta längs med våra kinder. Där satt vi i en evighet, natt efter natt. Och rådrummet växte sig allt mer starkare. Och efter tusen och natt hade berättelserna inte bara skapat ett ofantligt rådrum utan dessutom nått ut och berört en hel värld. En värld som bestämt sig för att bli bättre. Och vackrare. För alla.
Nästan alla. För plötsligt var Sche borta. Jag hoppas än att hon ska komma åter.