Rävens karma

Jag mötte räven i morse. Vi brukar träffa på varandra lite då och då men nu var det ett tag sedan. Han kom emot mig gående över ängen med de tre gamla ekarna. Förmodligen hörde han mig långt innan jag såg honom. I morgonsolen glänste han päls som skiftade mellan kopparrött och gyllenbrunt. Jag har alltid tyckt att det mest fascinerade med rävar är deras svansföring, eller snarare avsaknad av den. Den kalkvita svanstippen bärs så värdigt fram samtidigt som den tycks stå alldeles stilla, mitt i rörelsen. Inte vajar den av och an som på någon av gårdens hundar eller piskas med som kattsvansar verkar göra i tid och otid. Bara helt stilla och ändå en del av rävens rörelse.

– God morgon, sa jag, när räven närmade sig mitt hörhåll.
– God morgon, svarade räven, och log sitt vanliga leende.
Vi stannade till vid ängskanten. Jag på grusvägen. Räven på ängen. Han var verkligen stilig. Stiligare tror jag än jag någonsin sett honom. Inte bara pälsen glänste. Rävens ögon glittrade som stjärnhimlar.
– Det var ett tag sedan, sa jag, vad roligt att träffas igen. Hur har livet varit med dig.
Räven satte sig ned och jag gjorde samma sak. Det doftade nyslaget gräs och längs med ån flög ett par av alla de där fåglarna som jag ännu inte lärt mig att känna igen till namn.
– Det har hänt en hel del i vår skog sen sist, sa räven. Vi har blivit många, många fler.
– Jasså? sa jag.
– Jo, sa räven, efter den stora skogsbranden i den stora skogen långt, långt bort var det många djur som tvingades fly. Fly för sina liv. Lämna allt de hade. Och fly. Många strök med under flykten men ännu fler tog sig ända hit till vår skog. Under flera veckor vällde de in nya djur i vår skog. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att det kunde finnas så många djur. Och så många annorlunda djur. Djur som jag aldrig tidigare ens sett. Så nu har vi blivit många, många fler. Det är trångt i vår skog nu.
– Men försökte ni inte hindra dem? Jag menar, det är ju er skog.
–Hindra? sa räven, och tittade på mig helt oförstående. Varför skulle vi hindra? Det här är ju djur som är på flykt för att deras hem inte finns mer. Vi kan väl inte mera än ta emot dem med öppna armar. Och för den delen när de väl kommer hit blir de ju en av oss och vår skog blir deras skog, eller egentligen de blir en del av vår skog.
– Ja men, försökte jag, måste de fly ända hit? Det finns väl massa andra skogar mycket närmare deras skog, försökte jag.
– Det kan man tycka, sa räven, men de flesta skogar runtom är numera kalhyggen och inga bra platser för de flesta djur. Vår skog är en bra skog.
– Men det kan ju komma vilka djur som helst, sa jag.
– Ja visst, sa räven, det gör det också.
-Ja men, sa jag, farliga djur. Otäcka djur. Djur som ni inte vill ha här i er skog. Fästingar och rabiessmittande och parasiter och…
–Vänta nu, avbröt räven, visst är det så. Men vad är alternativet? Att hindra alla för att stoppa några få? Jag är säker på att ni tvåbeningar hade gjort precis likadant som oss om någon av er sorts skogar skulle stå i brand. Det gör väl alla som har hjärta?
– Jo men, sa jag och rodnade över hela kroppen, men fästingarna och de rabiessmittade och parasiterna och… försökte jag igen för att rättfärdiga mina skeva tankebanor, men tystnade.
­– Du, sa räven och ställde sig upp, jag tror att vi går fel i våra tankar när vi börjar se på andra djur som på annat sätt än vi ser på oss själva. När vi börjar klumpa ihop de som inte är exakt som oss och dra alla de över en och samma kam. Istället för att vi tillsammans bygga den nya skogen, vår nya skog. För först när vi ser varje djur utifrån dess förtjänster och tillkortakommanden som vi kan skapa en bättre framtid.

Jag satt bara tyst och lyssnade.
– Har du tänkt på, fortsatte räven, att en gång i tiden möttes du och jag för första gången. Vi kände inte varandra. Vi var dessutom helt olika. Vi delade i och för sig världen, men levde ändå i helt olika världar. Och det gör vi ju på ett sätt fortfarande. Du är helt olik mig och jag är helt olik dig. Inte för en enda stund skulle jag komma på tanken att försöka att ändra dig. Att få dig mera rävlik. Och det samma gäller dig. Du skulle inte heller för samma stund försöka att göra mig mer tvåbening. Mera lik dig. Ändå är det här i mötet mellan oss som saker händer. Vi samtalar. Vi delar våra tankar och våra idéer. Berättar. Då och då är vi oense. Ibland ganska ofta. Det har väl till och med hänt under åren att vi rent av har grälat. Men vi möts och hela tiden med respekten för varandra. Och det är där i mötet och i respekten som vänskap och förståelse uppstår. I vår skog finns det nu hur många möten som helst som väntar på att ske. Möten och nya vänskaper. Men det är först när vi väljer att se varje ny som individ istället för en hord som möten kan bli av. Jag tror att det är sådant som ger oss bra karma. Vad tror du?

Ibland, mitt i all hopplöshet, fylls jag av det där inre lugnet och tillförsikten. Oron avtar och till och med det ständiga bruset i öron och huvud dämpas något. När det inträffar är det oftast alltid lika svårt att peka på vad och hur det sker. Men inte den här gången. Den här gången strålade kraften så starkt från räven att den nästan gick att ta på. Jag fick inte fram ett enda ord. Jag tittade på räven. Räven tittade på mig. Till slut reste jag på mig.
– Tack för att du finns, sa jag.
– Tack för att du finns, sa räven, vi ses.
Precis, tänkte när jag gick hemåt, men framförallt, vi möts.