26 mars, 2016

Rodnaden, svanarna och äran

Av JanneHbom

malatagg_1000x450

PÅSKAFTON – Tidigt i morse när det första ljuset kom syntes det tydlig att himlen rodnade. I varje fall fläckvis. Att rodna är egentligen klädsamt. Ändå är det säkert ett gissel för många. Att bli blossande röd och varm om kinderna. Oftast i situationer som känns pinsamma eller stressande. Och man kan egentligen inte kontrollera eller styra det. Det autonoma nervsystemet sätter igång processen och det är bara att åka med. Visst, det finns en massa förslag på självhjälp. En del dessutom rent idiotiska som att sminka dig hårt för då syns inte rodnaden så mycket, suck.  Det bästa rådet är nog ändå –  att konstatera; ”Jag rodnar men det är ingen big deal. Jag klär dessutom i rött.” Du kommer bli förvånad – helt plötsligt rodnar du mindre och snart alldeles för sällan. Tro mig.  Och rodna är, som sagt, egentligen klädsamt.

Doktorn rodnar nog aldrig. Han och jag gick ut och mötte morgonhimlen. Frisk, hög luft fylld med fågelsång. Vi blev stående en stund. En bit längre bort, uppströms åns närmaste meander var det ett herrans liv. Det verkade vara en grupp svanar som inte var helt kontanta med varandra. Det är mycket svanar så här års. Ståtliga fåglar som jag nog alltid varit lite rädd för. Undrar varför? Kanske något att ta upp med terapeuten.

I dag ska det målas ägg. Här i huset är det mera av en prestigefylld tävling än en påskaktig lek. Jag vet att mina kombattanter, liksom jag, grunnat i veckor på vilka motiv som är gångbara i år för att vinna både ära och berömmelse. Jag kan under inga som helst omständigheter avslöja mina planer och strategier men Cygnus cygnus mot en röd himmel och ett svart vatten är lockande. Vi får se.