Samordnaren

Det var en vanlig dag i april. Det snöade, regnade och temperaturen rundades av till noll och ingenting. Kaffet var uppdrucket och det var mest knaster ur transistorradion som stod där på köksbänken. Det knackade på dörren. Tre knack. Utanför dörren, i snögloppen, stod en lätt grå person.

– Jaha, hej? sa jag försiktigt frågade när jag öppnade dörren.
– God dag, svarade den lätt grå.
– Kan jag hjälpa dig, sa jag.
– Hursa? svarade den lätt grå.
– Ditt ärende? sa jag.
– Vilket av dem? frågade den lätt grå.
Det må ha varit en märklig situation men det snöade nu ymnigt och stora flingor landade och smälte nästan ögonblickligen på den lätt grås axlar så min gästfrihet och till viss del medkänsla tog överhand och jag bjöd in den lätt grå.
– Stig på, sa jag, det är alldeles för ruskigt väder för att bli stående i en dörröppning. Du dricker väl kaffe? Jag gick före in utan att vänta på svar. Den lätt grå tog av sig jackan och skorna och följde med in i köket.
–Akta huvudet, varnade jag, samtidigt som en hård dov smäll hördes. När jag vände mig om låg den lätt grå i en hög på golvet.
Vi bor i ett gammalt hus med låg takhöjd och ännu lägre dörrposter och har man längden inne och inte är på sin vakt är det mera regel än undantag att man ömsom slår i panna, hjässa eller rent av tinning när man går från rum till rum. Har man dessutom lite fart i steget svarar liggtimret extra starkt vid en kollision.
Förvånansvärt lätt att bära, tänkte jag, samtidigt som jag placerade den lätt grå men avsvimmade liggande i kökssoffan. Det stod heller inte på förrän den lätt grå började kvickna till.

– Du slog i huvudet och svimmade, sa jag där jag stod vid kaffebryggaren och fyllde på vatten.
– Oj, sa den lätt grå, förlåt.
– Det inget att be om förlåt för sa jag, men en rejäl bula får nog med dig härifrån.
– Nej, jag ber inte om förlåt för det, sa den lätt grå, utan för att jag tränger mig på. Men mitt ärende har högsta prioritet. Jag kommer nämligen från staten.
– Staten? sa jag, och tappade räkningen bland kaffemåtten.
– Tre, pekade den lätt grå, som såg att jag tappat räkningen och fortsatte, Ja, staten. Jag kommer från staten. Jag är den nationella samordnaren. Jag är här för att samordna.
– Jaha? sa jag, och fortsatte ösa på finmalda kaffebönor i kaffefiltret.
– Åtta, sa den nationella samordnaren. Hur många blir vi egentligen till kaffet?
– Samordna? sa jag.
–Ja, Sveriges regering har utsett mig till nationell samordnare och nu är jag här för att samordna, sa samordnaren.
– Vaddå? sa jag. Jag blir sällan riktigt förvånad eller överraskad numera. Det är nog en av fördelarna med att bo så här på gränsen mellan civilisationen och sagans äventyr. Men nu var jag både fullständigt överraskad och så förvånad att min oftast mer eller mindre öppna mun nu kunde karakteriseras som ett rejält gap.
– Jo, jag är alltså den nationella samordnaren, sa samordnaren. Utsedd av den svenska regeringen. Jag och mina kollegor har alltså till nationellt uppdrag att samordna.
– Kollegor? lyckades jag få fram. Finns det fler som du? Jag hade satt mig vid köksordet och glodde nu, med öppen mun på samordnaren.
Samordnaren reste sig till sittande i kökssoffan och mötte min blick:
– Ja absolut, sa samordnaren, vi är hur många som helst. Det finns hur mycket som helst i det här landet som måste samordnas. Samordnas nationellt. Samordnaren hade fått den där självklara myndighetsauktoriteten i sin röst. Den där typen av stämma som gör att man som medborgare direkt känner sig lite dummare men framförallt mer skyldig.
– Jag förstår, sa jag och förstod ingenting. Vad ska du samordna då?

Det blev alldeles tyst. Bara kaffebryggarens väsande hördes. Det ljud som till lika delar betyder att kaffet var klart och att det dessutom var dags att kalka av maskinen. Den nationella samordnaren masserade sin panna. Den nyvunna bulan var verkligen magnifik både till storlek och färgprakt. Till slut harklade sig och sa:
– Vet du, jag har ingen aning. Och han upprepade, nu med en helt vanlig röst:
– Jag har verkligen ingen aning. Jag minns ingenting.
– Aj då, sa jag och lät kanske lite för lättad. Minns du ingenting?
– Ingenting, svarade den nationella samordnaren.
– Minns du om du tycker om kaffe? sa jag.
– Jo, kaffe tycker jag om, sa samordnaren.
­– Bra, sa jag och log, då tar vi en kopp. Svart eller vitt?
– Säkert, sa den nationella samordnaren och log.