Samtal fortsätter – konsten att välja allt

-Vi borde verkligen hitta på något. Kräftbetet står nedanför min kontorsstol och trampar på alla fyra. Otåligt och oroligt som alltid. Han tittar bedjande på mig med sina mörkbruna, lätt fuktiga ögon.Kräftbetet avskyr när det inte händer saker hela tiden.
-Livet är alldeles för kort, burkar han säga, alldeles för kort för för att vi inte ska sysselsätta oss hela tiden, menar han. Nu genast, brukar han också tillägga.

Kräftbetet är vad man skulle kunna säga dagisbarn i vår flock då och då. Även om den senare delen av ordet dagisbarn haltar betänkligt med tanke på att Kräftbetet är en äldre herre med grå mustasch och allt annat än ett barn. Haltar gör han dock bokstavligen efter en snöolycka i unga år som satt sig på ett ett av hans ben. Det är emellertid inget som bekommer honom utan han ränner runt som om hela kvartetten av ben fortfarande tjänar honom väl. Han är en god kamrat, lite lagd åt det ängsliga men alltid med ett vänligt ord i bagaget. Han är allt igenom perfekt om det inte vore för det här med det ständiga aktivitetsbehovet. Kräftbetet är hyperaktiv. Vore han en av oss tvåbeningar skulle han med största säkerhet ha en fastställd diagnos. Nu har han två extra ben och ingen diagnos.

-Nå hur blir det nu då? trampar han på. Händer det något nu? Och så klapprar Kräftbetet lite extra med klorna mot golvtiljorna. Lätt eldigt och för ett kort ögonblick påminner han om Joaquin Cortés, en av världens främsta flamencodansare.
Själv sitter jag, eller rättare sagt, satt jag fram till den eldiga dansen försjunken i arbete framför min skärm. På inga sätt ett kreativt sådant men som dock krävde hela min koncentration. Men det är nog ytterst få människor på jorden som skulle kunna hålla fokus när det samtidigt i utkanten av ens synfält pågår Flamenco puro con perro. Jag tillhör verkligen inte dem.

Jag kapitulerar. Det gör jag alltid. Efter att en kort stunds försökt att ignorera Kräftbetets intensiva försök till kontakt ger jag upp och vänder mig mot honom och frågar, lätt avmätt:
-Ville du något?
Kräftbetet skiner upp och presenterar sitt allra bredaste leende. Ett leende som garanterat smälter den mest hårdfrusna is. Hans gråa mustascher glittrar i skrivbordslampans sken.
-Om jag vill något? andas Kräftbetet uppjagat. Jag vill allt och mer där till och jag vill det nu, fortsätter han i samma andetag. Jag vill springa, gå på promenad, jaga grävling, krypa i rävgryt, äta god mat, lukta, leka, bada, skälla, sa jag jaga? träna, tugga tuggben, lyssna på nya ljud…
-Stopp, stopp, skrek jag kanske lite för starkt för att bryta igenom denna svada av aktivitetsförslag. Vi kan under inga omständigheter göra allt detta samtidigt. Du måste helt enkelt välja en sak du vill göra nu. Välj nu.

Kräftbetet stannande mitt i uttalet av nästa tänkta aktivitetstips i rabblandet och stod där nu, tyst med munnen halvöppen och blicken i det närmaste helt fylld med skräck.
-Välja? stammade han så småningom fram.
-Ja, svarade jag.
-Varför då? sa han samtidigt som han satte sig resignerat ned.
-För att vi hela tiden måste välja. Det är en del av livet att välja, sa jag.
-Varför då? Kräftbetet upprepade sin fråga.
-För att, försökte jag men kände samtidigt att det här kunde bli ännu ett av de där samtalen då jag kom ut i slutändan med ännu fler frågor än svar. Men jag försökte ändå:
-För att välja visar att man har handlingskraft. Och det är bra, och så klappade jag handen i bordsskivan för att signalera att här sitter det en med handlingskraft.

Kräftbetet nickade fundersamt och till slut reste  hans sig upp på alla fyra, eller tre och sa verkligen handlingskraftigt och med frambringande av stor pondus.
-Jag har valt, sa han.
-Och? sa jag nyfiket.
Kräftbetet log det där leendet som han nedärvt i rakt led från sina förfäder där i gränstrakterna mellan England och det kärva Skottland och sa med eftertryck:
-Jag väljer allt.
-Ursäkta, sa jag som hoppades att jag hört fel.
-Jag väljer allt, upprepade Kräftbetet. Att välja allt är också ett val och så slog han några piruetter på furugolvet.

Jag kunde inte mer än kapitulera. Kanske var det min ofrivilliga suck eller mitt förloraransikte som föranledde Kräftbetet att stanna upp mitt i en av snurrningarna.
-Du, sa han, jag är inte dum, jag vet att ni tvåbeningar älskar linjäriserande, ordningsföljd och annat nys så vi skulle kunna börja allt med en promenad. Du får välja.

Jag log och tänkte att nog finns det lite av räv i Kräftbetet. Slug är han i varje fall. Jag ställde mig upp och deklarerade andäktigt:
-Jag har valt. Vi går på en promenad.
Kräftbetet var redan på väg ned för trapporna.

2014-03-09 

#blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen