Sista rycket eller tjuvstart?

– Sista rycket eller tjuvstart? det är frågan.
De möttes som vanligt uppe i slutet av allén där den allra första tidszonen börjar. Han ganska sliten och trött men ändå med en viss spänst i steget, hårt hållande stafettpinnen i hand. Hon nyponfräsch med ett brett leende över läpparna. År efter år hade de mötts precis där. För det sömlösa överlämnandet. Varje jämt år var det han som kom där på upploppet och hon som stod och väntade. För att nästa år göra samma sak men med ombytta roller. År efter år.

­­­­– Sista rycket eller tjuvstart? upprepade han. Hon log.
– Vet du, sa han, i år är det nog fler än vanligt som sagt mig att årets år är sämre än vanligt. Olyckligare, mer våldsamt, mer dödsbringande.
– Det är säkert sant, sa hon.
– Jo, men det märkliga är, sa han, att jag har nog också mött fler än vanligt som sagt att årets år är bättre än vanligt. Lyckligare, fredligare, mer livsgivande.
– Det är säkert sant det också, sa hon.
Och så stod de där tysta ett tag.
– Det är obegripligt, sa han till slut.
– Det är det, sa hon. Och det är det som samtidigt är så hoppingivande.
– Hur då? undrade han.
– Jag tänker så här, sa hon. Vi lever alla våra liv samtidigt, tillsammans, sa hon. Och det är där, i mötet med andra människor som lycka eller olycka uppstår. Valet är alltså alltid vårt. Du väljer själv. Det du ger ut får du tillbaka.
– Det låter enkelt, sa han.
– Tvärtom, det är allt annat än enkelt, sa hon. Men bara för att det inte är enkelt betyder inte att det är omöjligt.
– Det du ger ut får du tillbaka, upprepade han och log.
– Precis, det är så det börjar, sa hon. Och det är aldrig för sent att börja.
– Gott Nytt År vännen, sa han och räckte över det gamla året.
– Gott Nytt År vännen, sa hon och tog emot det nya året.

Och så var mötet över för den här gången.