Sista söndagen i augusti

Sista söndagen i sista sommarmånaden. Mörkret kryper närmare. På kvällarna dra ytterbelysningens lysande klot till sig bålgetingarna. De surrar som satelliter runt den påhittade månen. Hösten är förvisso en härlig tid med absolut årets vackraste färger men det känns alltid lite vemodigt när sommaren lämnar oss. Varje gång. Men det har redan budats för det nya en tid. Daggvåta gräsmattor är kanske det första tecknet på att nu börjar slutet.

I år har också den eviga torkan hjälpt till. Träden gulnade och släppte löv tidigt av ren överlevnadsinstinkt. Björken först tätt följd av rönnen och alen. Almen och lönnen tåligare, linden härdade ut längre och eken till synes ännu helt oberörd. Torkan. Och nu kommer vätan. Redan inne över sydligaste landet. Torka och blöta. Antingen eller.

Nu väser bryggaren. Kaffet är klart, hett. På radion pratar Pia Sundhage om livet och fotbollen. Om fotbollen och livet. På söndagarna orkar inte morgontidningarna ända ut hit på landet. Men det är väl som han säger han regionpolitikern. Att sådana som jag får skylla oss själva för att vi bor på landet. Det är i stan allt händer. Svammel, det är precis tvärtom. Det är här allt händer. Och här är där vi alla befinner oss just nu. Precis i brytningen mellan sommar och höst.