Smutskastad gatuhund smittar – med kärlek
LÖRDAG – Morgonkaffet smakar och trots det gråa vädret är ändå ljuset påtagligt. Vi har kämpat oss ända in i mars månad nu. Det här är min sista vinter på de här breddgraderna, tänker jag. Men det är allt annat än nya tankar. Jag har nog tänkt samma tankar under de senaste tio, femton åren. Säkert kommer jag tänka samma tankar nästa år vid samma tidpunkt om jag ges möjligheten. Samma tankar. Det kanske är det som borde vara lite av en utmaning för oss alla att inte tänka samma tankar utan istället tänka nya tankar. Eller kanske ännu mer eller bättre, gå från tanke till handling.
Vid frukostbordet högläste jag Johanna Karlssons debattinlägg i Corren ”Gatuhundar utsätts för smutskastning” för Spanjorskan som lyssnade uppmärksamt och nickade igenkännande då och då. Inlägget ska väl ses som en artig käftsmäll åt länsveterinär Helen Loor som tidigare i veckan mer eller mindre pariastämplat alla ”gathundar” som fått komma till vårt land. Med bland annat frasen ”det är bättre att hjälpa dem på plats” (jag känner så igen uttrycket från någon annanstans men kan inte riktigt sätt fingret på var) menade länsveterinären att man absolut inte ska ta hit djuren. Men Johanna Karlsson ger verkligen svar på tal i dagens tidning.
Om man nu mot förmodan tror mer på en länsveterinärs rallarsvingar än en biologs tillika etologs analytiska klargöranden är man när som helt välkommen hit till Linnefors och träffa henne som jag läste högt för, Spanjorskan. En tvättäkta gatuhund från Spanien som hittades i en säck längs med en väg, togs om hand av en av dessa seriösa organisationer och adopterades så småningom av vår familj. Hit till Linnefors flyttade hon. Med sitt EU-pass och ett enkelt halsband i läder. Och visst var hon smittsam. Hennes ovillkorliga kärlek smittade ned hela familjen. I år fyller hon tio. Frisk som en nötkärna, älskvärd som få, klok, ja rent av streetsmart och pratsam är hon bland de bästa kompisar man kan tänka sig. Jag är så glad och tacksam att hon hamnade hos oss. Det synd och skam om inte flera ”gathundar” blir med svensk familj och fler svenska familjer blir med ”gathund” bara för att länsveterinären skrämt upp menigheten.
Förresten, påtår, tänkte jag alldeles nyss. Bra tanke, med andra ord dags för lite handling.