Snusmumriken ställer KRAV i #Mumindalen

[#Mumindalen 2013-07-02] Det var nära att framträdandets på stora scenen inte blev av idag. Dagen tillhörde Muminbergens Grönparti och det tog en evinnerlig tid för de två helrören Lilla My och Snusmumriken att leta sig fram till scenen. Ibland gick de åt höger, ibland rakt framåt men oftast bakåt eller klockrent åt vänster. Faktum är att Lilla My blev så arg, argare än vanligt alltså, att hon till slut vägrade att gå överhuvudtaget. Hon stannade helt sonika kvar i parken och kramade närmsta träd. Något som hennes KBT-terapeut lärt henne som den del i hennes Anger Management. Då och då hördes hennes tänder gnissla under dagen.

Snusmumriken var som vanligt i hatten och ondgjorde sig också som vanligt över det mesta. Den gamle folkbildaren (hans egen titulering) förfasade sig över att det som skulle gått åt helvete redan för tjugo år sedan inte redan hade gjort det. Men han kunde lugna de oroliga åhörarna att snart, mycket snart kommer det att gå åt helvete. Och då äntligen rejält.

Men Snusmumriken klargjorde att det dock finns en liten chans (nu använde han egentligen order risk, men han menade nog chans) att vi kan fördröja armageddon om vi: slutar äta kött, slutar köra bil, äter bara fisk men inte fisk fångad i vatten, bara åker tåg, inte djupandas, bara spelar munspel inte elbas och framförallt om vi tillsammans satsar sex miljarder på att bygga om våra skolhus. För Snusmumriken är lärare så han vet allt. Det viktigaste för svenska skolan just nu är att själva husen blir fina igen. Vad gäller själva verksamheten som ska bedrivas i lokalerna så är det mera en underordnad fråga som de andra får tjafsa om. ”Vi tar fajten för kåkarna” skrek Snusmumriken. ”Justsååå” vrålade Lilla My tillbaka från sitt träd i parken.

Men klimat-frågan då, undrar kanske vän av ordning. Lugn, den avhandlades också och Snusmumriken lät meddela att alla måltider skulle berikas med kli för att uppnå bättre kli-mat. Muminbergens Grönparti avslutades med att Snusmumriken under 50 minuter långsamt läste högt ur Astrid Lindgrens ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Därefter med slutorden ”det var bättre förr och ju förr desto bättre” försökte Snusmumriken lämna scenen. Det gick så där. först gick han åt höger, sedan lite framåt, sedan åt vänster och till slut bakåt, över kanten.