Sömnlös i Linnefors

[LINNEFORS 2014-04-20] Jag har aldrig haft speciellt svårt att somna. Många gånger känns det som att örat knappt hinner nudda kudden innan sömnen infinner sig. Jag brukar till och med stålsätta mig så att jag hinner läsa några sidor i någon pågående bok innan ögonen grusas så pass att det bara är att sträcka sig efter strömbrytaren för att släcka läslampan. Men att sova länge det är däremot en lyx som jag, trots år av träning, ännu inte lyckats bemästra. En lyckad natt innebär vanligtvis fyra timmar sömn. Ibland någon timme till, då och då en timme mindre.

För jag tillhör dessvärre de lättväcktas skara. Lika lätt som jag har att somna, lika svårt har jag att somna om. Jag skulle till och med gå så lång som att hävda att det är i det närmaste omöjligt att för mig att somna om inom överskådlig tid.

Jag har under åren både provat en hel del beprövade insomningsmetoder och till och med utvecklat eller snarare vidareutvecklat ett antal dito bara för att konstatera att de initialt har fungerat väl för att bara efter några nätters praktiserande avta i effektivitet till att till och med bli direkt kontraproduktiva. Här är några av dessa metoder:

Räkna får – den mest klassiska av alla klassiska insomningsmetoder. Ett totalt falsarium enligt min mening. Denna metod kan inte fungera för någon. Jag har dessutom vidareutvecklat metoden där får av olika färger hoppar fram och jag ska räkna dem färgvis. När jag bara efter några nätters träning kunde räkna ett 15-tal olika färger var för sig där de vällde fram över tankeängen förpassades denna insomningsmetod en gång för alla till alla kvasi-metoders avskrädeshög.

Där fick den snart sällskap av Världens huvudstäder i alfabetisk ordning sorterade efter världsdel och antalet nya ord som kan bildas av bokstäverna  i ord som omnidirektionellt  trafikförsörjningssystem  eller allitterationer om naturen som börjar på bokstaven b.

En grundtanke med omsomningsövningar är att få hjärnan att inte gå upp i varv utan att dämpa tankeaktiviteten med monotoni. De två, tre senare exemplen ovan innebar nog snarare att hjärnaktiviteten ökade.

Ett sätt att råda bot på det är att räkna baklänges och samtidigt måla upp och forma siffrorna framför sig. För varje räknad siffra blir dessa större och större tills de blir rent av monumentala. Idén är att all tankeförmåga ska uppslukas av själva uppritandet tillsammans med nedräknandet. Jag började alltid min nedräkning på 354, 353, 352 och ritade upp siffrorna för varje tal lite större och större allt eftersom. Och visst, till en början fungerade det. Det var sövande tråkigt (själva idén) och jag somnade om redan efter runt 314. Efter ytterligare några nätter hann nedräkningen ända ned till runt 270 innan sömnen infann sig. Men snart nog hade hjärnan lärt sig momenten och jag kunde utföra sifferrutinen mer eller mindre automatiserat samtidigt som hjärnan började tänka tankar, mer än gärna jobbrelaterade som borde ske på dagen och helt plötsligt var jag klarvaken. Helt plötsligt när jag verkligen inte behöver den, mitt i natten, har jag en simultankapacitet som jag aldrig för uppleva dagtid.

Mina prövade metoder, kommer och går men min sömnlöshet består.

Det enda botemedlet jag hittat mot sömnlösheten är helt enkelt att stiga upp. Att bli vaken. Den stora fördelen är att jag får mer tid till att göra saker per dygn. Det är  i och för sig positivt för det finns så mycket att göra. Men om någon skulle fråga om jag lider av min sömnlöshet är det självklara svaret alltid:
-Ja, inte njuter jag av den i varje fall.

Blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 51 av 100.