Söndag – en mulen söndag

Söndag – en mulen söndag – på bara ett par dagar har utsikten från skrivarfönstret här i Linnefors gått från djupt grön till i det närmaste kadmiumgult – i varje fall fläckvis. Egentligen är det väl de kalla nätterna och inte dagarna som bidragit till färgskiftningen. Oavsett vilket det är ett lika fantastiskt skådespel varje höst.

Jag tror att det här säregna året har förändrat spelet för många. Oro och hat, misstänksamhet och okunskap verkar bitvis ha vandrat hand i hand. Många gånger har jag borrat ansiktet i skämskudden när förståsigpåare hoppar på andra förståsigpåare för att de inte förstår sig på, på samma sätt, det sätt som man borde förstå sig på. Oftast påeldade av en och annan missförståsigpåare som sår miss och skördar diss.

Men för ekorren verkar det så här långt ha varit ett toppenår. Vi träffar på kurre i stort sett varje gång vi går på skogspromenad, jag och doktorn. Han som älskar allt brunt och lurvigt går numera och spanar uppåt, stam efter stam, för att förhoppningsvis få en glimt av vår skogs allra största luftakrobater. Ekorrögon är ju dessutom djupa och mörka som den bästa av skogstjärnar.

På tal om skådespel – idag ska vi i Teater Treo träffas för att planera höstens repetitioner. Vi hoppas att vi dels återigen får spela ”Tårar är för svaga” dels att vi också kan ha premiär för vår senaste pjäs ”Hjärtbyte” under senhösten.  

På tal om spel – ikväll repar också hk holmbom & karlsson – vi ska ju faktiskt genomföra en Quizz-spelning i Mjölby nästa fredag. Vem vet, det kanske kommer en musiksatt fråga om ekorrar? Vilket ben stötte han egentligen? Vart hoppade han? Och hoppet? Visst finns det?