Speedos i minus sexton

– Du vet kylan, den äter en inifrån. Precis som en parasit. Det var grannen som fällde kommentaren.

Så här års samlas vi framför kvicksilvret prick klockan sju varje morgon för att läsa av dagsvärdet. Vi har blivit lite av daytradare i temperaturer, grannen och jag. Hade vi haft en inregistrerad firma hade den nog fått heta Celcius & Farenheit, trots att grannen heter Kelvin i andranamn. Nu har vi ingen firma utan bara ett i det närmaste osunt intresset för vinterväder.
– Du ska alltså inte med idag heller, grimaserade grannen när han tittade på mig där jag stod iklädd alla kläder jag i stort sätt ägde och överöste mig själv med åkarbrasor. Själv stod han där spritt språngande naken, eller det såg ut som så bara för att ett gott levande hade skapat en trehundrasextiograders isterbuk som helt och hållet täckte de marinblåa badbyxorna som fanns där någonstans under vecken.
— Nej, jag tror inte det, svarade jag med hackande tänder. Jag är galet less på vintern och kylan men jag har för det ingen aktiv dödslängtan.
Grannen fnös vände på klacken eller rättare sagt hälen och klampade iväg ned mot ån.

Vinterbadare, tänkte jag. Det är ett släkte för sig. Jag rös till samtidigt som morgonens stillhet bröts av ett vrål som verkligen skulle gillats av självaste Arthur Janov. Det var grannens stridsrop när han slungade sig ut från bryggan. Ut i det forsande, svarta vattnet.

Vinterbadare! Jag gick in. Avemballarade mig själv och slog upp en rykande kopp hett svart kaffe.