Ständigt denna Gud

Jag sätter min Guinness i halsen när jag läser i the Guardian att Stephen Fry, den frispråkige och synnerligen begåvade skådespelaren, utreds av den irländska polisen för blasfemi. Det var under en teve-intervju i irländska statstelevisionen 2015 som Fry fick frågan vad han skulle säga till Gud om han fick en chans. Fry svarade:

“How dare you create a world in which there is such misery,”
blev Fry’s svar och han fortsatte,
“It’s not our fault? It’s not right. It’s utterly, utterly evil. Why should I respect a capricious, mean-minded, stupid god who creates a world which is so full of injustice and pain?”

Ops, det skulle han inte gjort. På Irland är hädelse ett brott och den skyldige kan dömas till böter upp till 25.000 euro. Detta känns minst sagt märkligt år 2017 och det är till och med troligt att han kommer att dömas för detta. I ett land i Europa. I en av EU’s medlemsstater. I Sverige dock är hädelse inte ett brott längre då ”Lagen om trosfrid” upphävdes 1970. Anmärkningsvärt att notera i sammanhanget är att den irländska lagen infördes så sent som 2009.

Men Guds kraft är bitvis stark även här uppe i Norden. Året var 1979 och Monty Pythons briljanta komedi Life of Brian (Ett herrans liv) där huvudpersonen Brian blir misstagen för att vara Messias blev totalförbjuden i Norge och fick inte visas på biograferna för filmen ansågs vara ren och skär hädelse.  Förvisso fick den visas för norrbaggarna ett år senare. I Italien och på Irland var den dock förbjuden i flera år.

Själv är jag mer inne på att Pardise Hotel borde totalförbjudas. Programserien är möjligen inte en gudsförsmädelse men i det närmaste ett brott mot mänskligheten. När det sedan visar sig att programmet har fler sökande än det totala antalet sökande till landets lärarutbildningar är det dags att få till ett slut på fördumningen, förödmjukelsen och de plågsamma människoförsöken.