Tecknat ur minnet

Idag är det 498 år sedan Leo kastade in handduken. Världens förste och renässansperson – Leonardo da Vinci är död. Han blev 67 år. Jag har alltid fascinerats över den mannen. Mångsidigheten, målmedvetenheten och skärpan både i intellekt och gärning. Jag har också skrivit om honom till och från. Bland alla sina förmågor hade han en speciell begåvning att via illustrationer och skisser kunna visualisera sina tankar och idéer. Det verkade många gånger rent av vara en förutsättning för att komma vidare i projekten. Han kunde verkligen teckna.

När jag själv gick i skolan. Det var länge sedan. Jag vill minnas att det var samtidigt som Nils Dacke körde på vänster sida av vägen och en kvällstidning kostade 10 öre, eller hur det nu var. I vilket fall, då hade vi ett ämne i skolan som hette Teckning. Jag tror att för senare generationer döptes det om till Bild och form.

Ämnet teckning, så som jag upplevde det, kännetecknades inte av en stark pedagogisk målsättning utan ansågs av mig och mina klasskamrater som ett stunds förströelse innan de riktiga ämnena tog vid igen. Den beskrivningen säger förvisso kanske mer om mig än om ämnet. Men jag kan för de allra flesta ämnen ännu idag namnge en och annan lärare jag haft under åren. Av de lärare som jag haft i teckning kan jag dock inte namnge en enda. Jag som dessutom älskar att teckna. Märkligt!