Tillskyndarna

De har nog alltid funnit men det känns som om de den senaste tiden ökat i antal. Vi möter dem lite varstans. I går hörde jag flera på radion, såg några på teven och mötte några av deras blickar på tidningssidorna. I de sociala flödena vällde de fram som vanligt.

Tillskyndarna. De som skyndar till så fort det något remarkabelt inträffar. De kommer från ingenstans och plötsligt upptar de nästan hela scenen. Det verkar som om de har luktorgan som är extra sensibla för doften av uppmärksamhet och mediala möjligheter. De finns i alla former och schatteringar, allt från rödaste röd till brunaste svart. Det som förenar alla tillskyndarna är att de oftast skyndar bara till för att torgföra sina egna åsikter som oftast mynnar ut i att det är i samhällets fel, aldrig individen.

Låt mig ge ett exempel hämtat från radions P1:

I ett utmärkt reportage får vi möta Salam Kurda som drivit livsmedelsaffär i Stockholmsförorten Husby i 31 år. Nu lägger han av. Han är trött, rädd och psykiskt slutkörd. I området härskar kriminella gäng som hotar, misshandlar och dödar och begår ständiga brott. Salam vandrar runt i centrum och visar på den nedlagda tobaksaffären där affärsinnehavaren inte orkade starta igen efter den senaste smash-and-grab-kuppen. Vidare till kulhålen i entrédörren till blomsteraffären och träskivan som temporärt täcker hålet i väggen i hans egen affär efter det senast inbrottet. Salam berättar att det våldet och kriminaliteten har eskalerat. De sist tre åren har varit de värsta. De skjuter med vapen och alla är beväpnade. Man är mycket rädd, säger Salam. Han, Salam, som sett området omdanas från 80-talets gemytliga smältdegel till ett laglöst land där kriminella härskar fritt har en glasklar bild av hur vägen tillbaka till trygghet och framtidstro ska vara. Det är klart som korvspad, det behövs lag och ordning.

Jag lyssnar på reportaget och tänker i min enkelhet. Först, vilken modig man han är Salam Kurda som vågar berätta. Sedan, han har ju också lösningen. Det är dags att med polisiär närvaro återta förorten. De skulle förmodligen kosta betydligt mindre än vad ett enda JAS-plan kostar. Gör det. Gör det nu. Och gör det med hjälp av JAS-bokstäverna. Spana, jaga och attackera de kriminella gängen. Precis så tänker jag. Det är väl ändå de som är problemet. Pyttsan! Vem är jag att tro att man använda sig av Ockhams rakkniv för att raka bort onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen.

Tvärtom, efter det skakande reportaget är vi tillbaka i studion och dags för den sedvanliga analysen av en tillskyndare. Hon går ut hårt: ”Det första jag tänkte på var att låt inte utmaningarna skymma sikten för det som är resten av verkligheten. Jag tycket att politiker, näringsliv och andra beslutsfattare har gjort så att de här frågorna skymmer sikten för det som också är mycket viktigt, skolresultaten, arbetslösheten den psykiska ohälsan…” och så fortsätter hon. Och som jag uppfattar det är det enligt henne samhällets fel, absolut inte individens.

Och jag sitter här och tänker, men vänta nu, det var väl ändå inte samhället som körde in skåpbilen i tobaksaffärens fönster, som avlossade skott bland tulpaner och nejlikor. Som stjäl, säljer knark, hotar, misshandlar och som faktiskt har tagit en hel förort som gisslan. Inte samhället utan enskilda individer. Det är alltid individer, personer som ska lagföras och dömas. Sedan kan man skynda till och ha de mest komplexa förklaringar till att det blev som det blev eller är som det är. Men i slutändan kokar det ned till att det fulla ansvaret för en individs handlingar alltid är individens. Ingen annan. Och jag tänker låt inte de komplexa utmaningarna skymma de enkla åtgärderna. Land ska med lag byggas – Karl XV:s valspråk borde fungera idag också.