Trassel i telefon
[LINNEFORS 2014-05-28]
-Goddag, sa rösten i telefonen.
-Hej, svarade jag.
-Är det du? frågade rösten.
-Ja, sa jag, det är jag.
-Bra, sa rösten.
Jag sa ingenting.
-Jag ringer för att omvända dig, fortsatte då rösten.
Jag vände mig om.
-Vad gör du, sa rösten.
-Jag vänder mig om, svarade jag.
I samma stund som jag sa det så for hela telefonen i golvet. Jag har nämligen en fast telefon. En vanlig telefon av Ericsonmodell. Själva telefonapparaten är sammankopplad med en svart lur via en plastig krullsladd. Men det som en gång i tiden var en virvel av fyra inplastade tunna ledningar hade sedan länge tappat sin spänst och elasticitet. Istället klumpade sig sladden och fel virvlar förenande sig med varandra och åstadkom snarare ett virrvarr än den tänkta virveln. Oavsett hur mycket man än försökte att räta ut det detta kabelkaos återskapades denna klump som om den var styrd av någon form av magnetism. Attraktionskraften mellan de olika delarna av sladden var tydligen stark, mycket stark.
Därför for telefonen i golvet. Helt enkelt av den enkla anledningen att den sladd som vanligtvis skulle givit mig en fri svängradie på upp mot en dryg meter nu hade reducerats till ett fåtal decimeter. Jag måste också ha vänt mig om relativt häftigt för i samma stund som apparaten träffade golvet slets sladden ur sitt fäste i telefonluren. Och jag stod kvar där med bara en lur i handen.
Nu var i och för sig telefonen och luren av en sådan modell att sladden var ansluten till luren via en kontakt. En mer eller mindre transparent kontakt som klickades på plats eller inte på plats med en nippel som är en integrerad del av kontakten.
Jag satte mig på golvet. Letade rätt på krullsladdens kontaktförsedda ände och anslöt den samma till luren. Sladden hade krullat ihop sig ytterligare så jag tvingades att luta mitt huvud fram mot golvet för att den sladdförsedda luren kunde nå mitt högra öra. Jag är högerhänt och därför kändes det mest naturligt att greppa luren med höger hand och föra den mot örat.
-Hallå, sa jag till slut.
Det var dödstyst på linjen.
-Hallå, försökte jag igen.
Fortfarande dödstyst. Inte ett ljud hördes. Inte ens lite brus. Jag la på. Osäker. Jag hann vända mig om. Men blev jag omvänd?
Blogg100
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 89 av 100.