Trollbunden

-Är du hemma? Ropade grannen samtidigt som han stormade in i köket.
-Uppenbarligen, svarade jag där jag satt vid köksbordet och tittade ut genom fönstret samtidigt som jag smälte den nyss intagna lunchen.

Han hade fortfarande, som det självklaraste i världen, sina Graningekängor på sig och de hade lämnat två leriga spår efter sig längs med hela köksgolvet.

-Stövlarna, suckade jag, du kunde väl ha tagit av dig stövlarna. Golven är faktiskt nyskurade. Jag använde dessutom skarpt idag.

Jag har alltid haft ett tudelat förhållande till såpa. Doften av såpa är så där på gränsen till att övergå i lukt. Det har jag alltid tyckt. Men bor man på landet och har äkta trägolv är det såpa som gäller. Allt annat vore otänkbart.

-Hursa? sa grannen och lyfte uppfodrande på ögonbrynen.
-Golven, försökte jag, men tystnade och stirrade trollbunden på det som grannen lagt upp mitt på det rödmålade matbordet. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett något liknande. Ett mellanting mellan en sfär och en kub, till stora delar täckt av sand och lera. Och ungefär i storleken som femmans fotboll. På några ställen var sanden och leran bortskrapad och de rengjorda ytorna glittrade av djupaste grönt i aprilsolens strålar som letat sig in genom fönsterglaset. Det var bland det vackraste jag någonsin sett. Grannen vred en aning på tingesten och plötsligt badade hela rummet i ljuvligt grönt. Skimrande.

-Fin va? grannen bröt tystnaden. Den kilade fast sig mellan skivristen och vändskivan när jag plöjde upp söråkern, fortsatte grannen.
-Känn på den. Jag sträckte mig efter den gröna och jag ska villigt erkänna att jag kommer inte gå till historien som känd för min armstyrka men helt klen är jag inte. Men jag orkade knappt rubba den där den låg.
-Tung va? flinade grannen och lyfte den, men även han, trots den kraftkarl han är, fick ta i väsentligt för att orka med. Han släppte den med en duns i furuskivan så att hela bordet skalv.
-Vad är det för något egentligen? frågade jag och satte mig ned igen och lät ena handen sakta vidröra den tunga, gröna klumpen.
-Det här min vän, sa grannen, är ingenting mindre än en smaragd. En liten rackare på närmare tjugosju kilo.
-Tjugossju? sa jag och kunde inte låta bli att låta besviken. Tänk att jag är så klen, tänkte jag samtidigt. Men insåg samtidigt att tjugosju kilogram i vikt måste vara någon form av rekord för en smaragd.
-Men, sa jag, hur hamnade den i din åker. Smaragder finns väl bara i fjärran länder som Colombia och Egypten?
-Eller Österrike, svarade grannen förstrött medan han tycktes sjunka in i det gyllengröna med blicken.
Helt uppenbart var han lika trollbunden av sitt fynd. Och som vanligt stod det an på mig att stå för förståndet. Jag harklade mig och sa med min bästa myndighetsstämma. En lätt gnälligt ljud på med alldeles för stark volym:
-Du måste ringa myndigheterna!
-Myndigheterna? mumlade grannen frågande.
-Ja, myndigheterna, upprepade jag.
-Myndigheterna? kom det igen frågande från grannen.
-Ja, bums, framhärdade jag.
Sedan tyst, alldeles tyst i köket. Hade vi varit ett flertal år yngre hade vi nog båda hört varandras hjärtslag. Men hörseln var inte som den en gång varit. Det ända vi hörde var bruset av forsarna utanför fönstret uppblandat det brus som med åren valt att permanent slå läger i ens hörselsystem. Till slut bröt grannen igenom bruset. Och det med besked.

-Ringa? Myndigheterna? spottade han fram. Aldrig i livet! Du kan ju inte vara riktigt klok? Skulle jag ringa till Myndigheterna och få hit en massa människor och myndighetspersoner som skulle ägna dagar, ja kanske veckor åt att gräva upp mina åkrar i jakten på… ja, i jakten på vad då? Grannen tystnade, men bara för att andas. Han fortsatte snabbt konstanterande:
-Aldrig i livet. Jag ligger redan efter med vårbruket som det är. Vi låter helt enkelt allt vara som vanligt.
-Som vanligt, försökte jag klentroget.
-Ja, sa grannen, men du får ha den hos dig.
-Hos mig? fick jag förvirrat fram.
-Jo så får det bli, konstaterade grannen, tittade en sista gång på stenen och rusade sedan iväg över golven.

Där på bordet låg den gröna skönheten kvar. Än en gång försökte jag lyfta den. Åter lika lönlöst.
-Om någon frågar vad det är säger du bara att du  köpt den på IKEA. Grannen hade tydligen stannat i dörrposten. Där finns ju det hur mycket krimskrams som hest, la han till och så var han borta

Mitt på bordet låg den. Tjugosju kilo grönglänsade karatbomb. Med ena handen borstade jag hjälpligt av leran som nu börjat torka i köksvärmen och lersmulorna landade på den rödmålade bordsskivan. Ju mer av det gröna som blottlades i stenen desto starkare grönskimmer fyllde köket.  Hela rummet badade i det gröna ljuset och det kändes mer som den djupaste ocean än ett vanligt bonnkök på den svenska landsbygden. Om det inte vore för de tydliga stövelavtrycken i lera på oceangolvet. Nu dessutom ytterligare ett spårbar som markerade grannens reträtt.  Jag plockade fram hink och mopp igen. Den här gången för att bokstavligen sopa igen spåren.
-Måste nog torka skarpt igen, sa jag till mig själv. Med såpa, grön såpa – vad annars.