Utan skap blir gemenskap bara gemen

Att känna samhörighet, att höra till och veta att man med sin del tillsammans med alla andras delar bidrar till helheten skapar i grunden mening och förståelse. När livet är som bäst påminner det lite om ett knytkalas. Ett lyckat knytkalas. Där var och en tar med sig av sitt för att vi tillsammans sedan ska dela med oss av och bjuda varandra på nya smaker, nya möten, nya möjligheter och nya utmaningar. Det är där i gemenskapen som plötsligt allt är möjligt. Det är rent av så att enligt dagens forskning är känslan av gemenskap grundläggande för alla individers utveckling.

Men vad händer då om känslan försvinner. När vi tillsammans byts ut mot vi och dom. Vad återstår då? När man tar bort själva skap:et i gemenskap? Och bara gemen återstår. Kanske just bara det – Gemen.

Gemen på det sättet att – Vi går från att se de stora penseldragen tillsammans till att ägna oss var och en åt vårt eget lilla klotter. Där det lilla, runt det egna jaget, blir den medelpunkt som ett helt universum ska snurra runt.

Men även gemen på det sättet att – Vi blir elaka och rent av dumma. Klär oss i nattsärk och tar på oss dumstruten, som är så imbecill att den dessutom täcker hela ansiktet, och ställer oss iskallt vid gränsen för att mota bort de som verkligen behöver vår värme, vår gemenskap.

Men det går tydligen också bra för ett helt land att vara gemen även inom en gemenskap. Oavsett om landet stavas Ungern som bygger murar av taggtråd för människor på flykt. Eller För den delen Rumänien eller Bulgarien som väljer att cyniskt exportera sitt lands tillkortakommanden. Dessa är ju bara några exempel på hur vår europeiska gemenskap urholkas när enskilda länder byter bort vi tillsammans mot vi och dom.

Oavsett om det beror på dig eller mig eller gemene man eller kvinna eller en eller flera stater är det hög tid att vi hittar en väg framåt, tillsammans. För utan skap blir gemenskap bara gemen. Och vem vill gå på det knytkalaset?