Vad är lycka?

-Vad är lycka? Spanjorskan hade varit mer än lovligt tyst under några dagar, men nu bröt hon tystnaden med besked. Vi stod och pustade vid det förfallna foderbordet jämte den uråldriga eken vid foten av djävulsbacken.
Det var väl snarare Spanjorskan som pustade. Själv flåsade jag som ett rostigt gammalt ånglok. Svetten rann och glasögonen immade. Idag körde vi backträning. De senaste helgernas vällust i mat och dryck skulle obönhörligen kramas ut ur systemet. En total självplåga fylld med blodsmak i stunden och träningsvärk i längden. Men vi gillade det, både Spanjorskan och jag.

-Ge mig en backe på mig så ska jag försöka svara på frågan, sa jag och tittade på henne.
-Visst, sa Spanjorskan, då kör vi.
Och så började vi återigen löpningen mot toppen. Djävulsbacken heter säkert ingenting egentligen men vi har döpt den till det. Jag på svenska och Spanjorskan på spanska – Diablo Colina. Den namnlösa backen som numera har två namn är en körväg som leder iväg mot skogen bort från ådalen. Den ringlar sig uppför i, först en högerböj och sedan svagt tillbaka igen. Men ständigt uppför. Välhållen och nygrusad med en gräsbeväxt mittsträng. Den är verkligen djävulskt krävande både för fotleder, ben och rygg men framförallt låren och då speciellt baksidan av låren. Halvvägs upp i backen lyfter jag varje gång blicken i förhoppning att vi snart ska var uppe och alltid återstår det, som det känns, oceaner av backe kvar. Redan då syrakänning och resten av stigningen en ren och skär plåga. De sista stegen känns varje gång omöjliga att ta. Men varje gång hittills har jag på något sätt tagit dem. Sedan uppe på krönet, målgång. Framåtlutat med händerna på knäna. Sedan sträcker jag på ryggen och jag börjar sakta gå ner för backen igen. Den direkta smärtan avtar och kroppen och själen fylls med glädje och, ja faktiskt, lycka. Spanjorskan sluter upp bredvid mig.

-Din fråga, andas jag ljudligt, jag vet inte om jag är man att kunna svara på den. Och jag skakar lite urskuldande på huvudet.
-Försök, säger Spanjorskan.
Och jag försöker:
-För mig är lycka i mångt och mycket en fråga om att välja och våga välja och då samtidigt också våga välja bort. När jag tänker efter så kanske det är just mer att verkligen tordas välja bort.
Jag såg på Spanjorskans blick att hon inte riktigt var med i mina tankegångar så jag fortsatte:
-När jag springer upp för backen och är som allra mest trött skriker hela mitt förnuft till mig – STANNA! – Med ett ryck stannade Spanjorskan och satte sig på rumpan av pur överrumpling. Och Jag kom på mig med att jag framskrikit kommandot med en sådan tordönsstämma att hennes, genom åren synnerligen nersjunkna, kunskaper i lydnad åter kommit upp till ytan. Jag skrattade till och bad om ursäkt:
-Förlåt, det var inte meningen att överrumpa dig, sa jag, men när min kropp uppmanar mig till att stanna och jag trotsar det, övervinner tröttheten och når toppen, då fylls hela jag med en känsla av glädje, av välbehag och avslappning. Jag är lycklig, verkligen lycklig.
-Det låter som något futtigt och övergående, muttrar Spanjorskan, som trots mitt förlåt inte riktig ännu hämtat sig efter kommandochocken.
-Absolut, svarar jag och låtsas inte om muttret, Lycka är sällan storvulet och lycka är synnerligen lättflyktigt. Det är nog också därför den är så åtråvärd.
-Om man inte är lycklig, är man olycklig då? Spanjorskan hade stannat upp i nedförsbacken och när jag vände mig om tittade hon frågande på mig.

-Ja  in en värld där allting är antingen svart eller vitt är det kanske så, sa jag och tog några steg för att komma henne lite närmare, men i vår värld, den riktiga världen som är fylld av tusentals nyanser finns det minst lika många mellanled mellan lycka och olycka. I mångt och mycket är det en fråga för var och en av oss att välja vad man vill vara. Och sedan är det bara att sätta igång och träna.
-Träna? sa Spanjorskan lätt förvånad och började gå nedför igen.
-Ja, sa jag och lufsade efter.
-Träna? upprepade Spanjorskan.
-Ekar det här i skogen, log jag.
Vi hade kommit tillbaka till foderbordet och den uråldriga eken och satte oss på sten. Jag tog upp min vattenflaska ur gräset och drack girigt några klunkar.
-Lycka är inget som kommer med posten, sa jag. Den dyker upp runt omkring oss och träffar oss då och då, men många gånger tänker vi inte ens på att den är hos oss. Därför måste vi träna på att känna igen lyckan för att kunna känna lyckan. Förstår du? sa jag.
-Kanske, svarade Spanjorskan, och jag såg att hon tänkte så det knakade.
-Tänk inte så mycket, sa jag, känn.
Och där satt vi och kände. Snart var det dags för den sista backen uppför för idag och jag visste att jag skulle få känna lycka redan om några minuter. Men sanningen var nog den att lyckan, kände jag redan där jag satt på stenen tillsammans med Spanjorskan.