Vad jag tänker på när jag springer

[LINNEFORS 2013-06-09] En del lirar bridge. Andra kör yoga. Någon pillar sig i naveln, spelar teve-spel eller sitter och virkar. Vissa jagar fåglar med kikare eller kamera. Jag springer.

Vi må välja olika aktiviteter, vitt skilda från varandra i både utförande och intensitet, men ändå förenas vi i att vi medvetet valt en aktivitet. Som sagt min aktivitet – jag springer.

Ibland försöker jag springa snabbt. Ibland springer jag lite kortare sträckor och då och då lite längre. Redan efter de första stegen får jag en känsla av hur resten av löparrundan kommer att gestalta sig. Det här blir en tung runda, eller idag är jag särdeles lätt i steget. I dag kämpar jag bara eller idag kommer jag att njuta fullt ut.

Den japanske författaren Haruki Murakami är också en inbiten löpare och triathlonist. I sin roman ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” skriver han utförligt om sin löpning och en av de känslor som han beskriver är när han blir helt uppslukad av löpningen och helt enkelt slutar tänka tankar och bara löper på. Det är för honom det allra yttersta tillståndet. Något som han eftersträvar.

För mig är det precis tvärtom. Löpningen är när den fungerar som bäst för mig en flåsande, transpirerande tankesmedja. Det är vid dessa tillfällen som jag får mina mest spännande idéer och mest galna infall. Kreativiteten kan ibland ge sig till känna i en sådan grad att jag måste stanna upp och göra ljudliga minnesanteckningar för att de ska finnas kvar även efter rundans slut. När det fungerar som bäst. Men lika ofta, eller rent av mer ofta, kickar inte idémotorn igång. Istället far tankarna runt om rena rama trivialiteter. Hur blir det imorgon? Varför sa han så där? Vad menade de? Men de tankarna är för mig lika viktiga. Det är lite som att jag befinner mig på divanen hos min virtuella terapeut. Jag frågar mig själv och berättar för mig själv. Ibland kanske jag rent av kommer fram till någon form av svar dessutom. Kanske lite av en reningsprocess där i min egen ensamhet.

Värre är när tankarna drar iväg åt det anatomiska hållet. Då jag under åren utvecklat och vidmakthållit en fulländad hypokondri är dessa läkarbesök hos mig själv under löparrundan minst sagt energikrävande. Låt mig exemplifiera: Det kan börja med att jag få en lätt känning i till exempel vänster knä. Vid varje nersättning av vänsterfoten i marken känns en svag smärta i vänster knä. Nu börjar min självpåtagna diagnostisering. Knäskador är ett av de allvarligaste problemen inom idrotten. Listan över framgångsrika idrottsmän som för tidigt tvingat avsluta sina karriärer på grund av en knäskada kan göras hur lång som helst. Vad kan jag ha råkat ut för? Menisken, knäledens kullager, har förmodligen plågats för länge av mina dåliga skor och usla spårval. Eller det kanske är en ren överbelastning av de senor som håller ihop själva knäpaketet. Nu är jag igång med mina tankebanor och hjärnan kokar nästan över med alla möjliga scenarier som måste målas upp. Hur ska ambulansen hitta fram till den oländiga plats där jag ligger och kvider i monstruös smärta med en exploderad knäskål. Och hur är det? Finns det över huvud taget någon som helst mobil teckning i dessa obygder? Mitt i allt detta så bryter verkligheten in. Det kanske flyger upp en skrämd fågel ur ett buskage eller så pockar Spanjorskan, min löparkompis, på uppmärksamhet. När jag sedan ska återgå till att fortsätta att måla upp katastrofala framtidsbilder kan jag helt sonika konstatera att smärtan i knäet inte känns längre. Den är som bortblåst.

Men om det är en av de där rundorna så tar det inte lång tid innan ny smärta på ny plats uppslukar hela mitt medvetande. Stramar det inte onaturligt mycket i höger vad? Och allt börjar om igen.

Haruki Murakami må inte tänkta på något när han springer. Jag tänker på allt. Vare sig jag vill eller inte. Och jag älskar det. Varje steg. Aj!