Vandraren och det naturliga

För länge sedan. I en helt annan tid vandrade jag vägen fram. På väg till Rom från Neapel. Det var en osedvanligt varm dag i mitten på maj och jag förbannade mig själv bara efter några mils vandring att jag inte burit med mig mer att dricka. I utkanten av en by som jag för länge sedan glömt namnet på satte jag mig att vila i skuggan av ett större olivträd. Vägdammet irriterade både ögon och luftvägar.

Det var då jag för första gången träffade honom, Mike. Han som jag var en vandrare men han var på väg åt motsatt håll. Till Neapel. Mike var en relativt kortväxt och atletiskt byggd man. Då var har drygt 30 år och på flykt undan rättvisan i Rom. Mike var konstnär och mycket hetlevrad.

– Hej, stör jag? Sa han och satte sig där bredvid mig i skuggan.
– Inte alls, svarade jag och erbjöd honom mitt sista vatten.
Han tog emot flaskan, drack med djupa klunkar och lämnade tillbaka den tomma buteljen med ett tack.

– Vad är naturligt? Vi hade suttit tysta en stund men nu bröt Mike tystnaden med sin fråga.
– Finns det överhuvudtaget något naturligt, svarade jag. Är inte allt per definition konstruerat?
– Jo, det mesta, svarade han, men det betyder inte att vi inte kan söka efter det naturliga. Jag gör det ständigt. Gör inte du? Han såg uppfordrande på mig.
– Jag är bara en vandrare, sa jag. Jag går en dag, vilar, och så går jag en dag till. Och så håller det på tills jag kommer fram dit jag kommer.
– Vad händer då? frågade Mike.
– När jag kommer fram? undrade jag.
– Ja, sa Mike.
– Jag börjar om, sa jag, men vidare, jag går vidare, vilar, går, men jag söker nog ingenting.
– Jag söker det naturliga, sa Mike.
– Du sa det, sa jag, hittar du det? Det naturliga.
– Ja, ibland gör jag nog det, sa Mike, och en strimma av ett leende syntes i hans mungipor.
Han böjde sig fram och plockade fram en hoprullad linneduk som stack upp ur hans ränsel. Doften av terpentin och olja blev med ens tydlig.
– Du är konstnär? sa jag förvånat.
– Du låter förvånad, sa Mike.
– Inte alls, ljög jag.
– Jag vill be dig om en tjänst. Ta med dig den här och först när du kommit fram öppnar du den. Han väntade inte på att jag skulle svara utan räckte över rullen, reste på sig och slängde sin kappsäck över ena axeln och började gå. Det kändes som vi suttit i timtal men solen stod fortfarande så högt att det knappt bildades några skuggor runt Mike där han gick vägen fram. Han vände sig aldrig om. Jag satt kvar ett tag. Sedan gick jag vidare.

Jag går än i dag. Ur min ryggsäck sticker Mikes rulle fortfarande ut. Jag längtar fortfarande efter att till slut komma fram.