Världen förändras
Världen förändras. Det är en vacker tanke att det är rörelser och organisationer som förändrar världen. En ibland också ganska bekväm tanke, lite så där lagom och utan personligt ansvar, eller engagemang. Jag sätter in min 50-, 100- eller 500-lapp på det ena 90-kontot eller det andra hjälp-kontot, lägger några spänn i en skitig pappmugg utanför ICA och så har jag bidragit till att världen förändras. Förhoppningsvis till det bättre. Pengarna på kontona gör att organisationen x, y eller z ser till att det sker. Att världen förändras. Mynten i muggen hjälper till att skapa en bättre värld. Enkelt. Och fel.
Organisationer och rörelser förändrar inte världen. Det gör människor. Och i de allra flesta fall enskilda människor. Män eller kvinnor med drivkraft att förverkliga idéer och tankar. Som dessutom är beredda att göra skillnad.
Känner du till Shirin Ebadi? Själv hade jag inte hört talas om henne förrän 2003. Och det behövdes ett fredspris som årligen delas ut i Oslo för att hon skulle synas på min radar. Ändå har hon varit med och aktivt försökt att förändra världen sedan revolutionen.
Du vet kanske inte heller vem Robert Paxton McCulloch var? I så fall, snart vet du. Om du inte kan placera Robert så där på direkten kommer du säkert ihåg den gamla sången London Bridge has fallen down – Du kanske rent av har tvingats sjunga kanon på den sången. Då är du en bit på vägen.
Shirin och Robert. Två människor. Så olika men ändå på något sätt så lika. Hon jurist. Han entreprenör. Hon en vagel i ögat för den religiösa regimen i i Iran. Han en motorsågsförsäljare från Missouri med drömmar som bokstavligen var rena rama öken.
När mullorna tog makten från Shahen i den Iranska revolutionen 1979 tvingade Shirin Ebadi, som då var Irans första kvinnliga domare, lämna sitt ämbete. Regimen hissade pestflagg och stämplade henne som ett hot mot det islamiska styret i landet. Allt sedan dess har denna ofantligt modiga kvinna med en outtröttlig energi ägnat sit liv åt att försvara oppositionella i rättegång efter rättegång. Med sin tro på rättvisa och framtiden har Shirin Ebadis förändrat världen. Inte minst för dem hon framgångsrikt försvarat men också genom att vara pådrivare för de små förändringar i rätt riktning som skett i i Iran genom åren av reformer inom rättsväsendet. För det har hon vunnit internationell uppmärksamhet och mottagit många priser och utmärkelser. År 2003 fick hon Nobels Fredspris. Helt rätt, för hon har faktiskt förändrat världen.
Med Robert är det på ett helt annat sätt. Han har inte räddat några liv, vad jag vet. Men han har ändå på sitt sätt förändrat världen. I slutet av 50-talet köpte han en bit av Mohave-öknen i Arizona. Bit och bit? Närmare bestämt köpte han nästan 14 kvadratkilometer stekhet öken (vilket i yta är ungefär lika stort som två stycken Mjölby tätort – på tal om öknen). Snart därefter köpte han till ytterligare nästan 100 kvadratkilometer mark. Robert ville nämligen förvekliga en idé. Han ville bygga en helt ny stad – mitt i öknen.
Robert förändrade världen. Han byggde en stad, Lake Havasu City, idag hemma för mer än 52.000 invånare. Men bron då? Ja visst ja. När City of London bestämde sig för att riva gamla London Bridge och ersätta den med med en ny valde Robert helt enkelt att köpa den klassiska välomsjungna bron, montera ned den bit för bit, transportera den över halva jorden för att sedan åter bygga upp den i sin öken-stad.
Shirin och Robert. Så olika men ändå på något sätt så lika. Två människor med vilja och idéer. Människa, vilja och idéer – det enda som behövs för att förändra världen. Vad väntar du på?