Världspoesidagen

Idag är det Världspoesidagen. Den instiftades år 1999 av Unesco för att inspirera organisationer på nationell och internationell nivå att arbeta för att ge poesin en större roll i samhället. Jag ska villigt erkänna att från min horisont kan jag inte bedöma om den gjort skillnad. En gång skrev jag ett brev på rimmad vers till en myndighet men jag tror inte att det gjorde någon skillnad i just det ärendet.

Men för mig högst personligen tillhör poesi det där som tillsammans med en hel del annat gör livet värt att leva. Så dagen till ära bjuder jag hela världen på lite världspoesi. På rim dessutom.

Flaggdag

Idag hissar jag min egengjorda fana
sydd i samma material som mitt barndoms tält.
Till häst ropar jag, lagom styrkt av scenvana
och så drar hela min armé ut i fält.

Nu är det åter dags för ett storslaget korståg
att lägga hela vida världen för våra fötter.
Inte digitalt utan en etta och en nolla, analog
som helst av allt vill finna våra släkters rötter.

Vi rusar fram över den första kontinenten
med solen i ryggen och modet i våra bröst
men hejdar oss redan där vid första slänten
och känner kylan kall som om det nu var höst.

Vi håller hårt in våra frustande springare.
Knakande och gnisslande var enda läderrem
spänns och stolta ryttare blir skrämda betvingare.
För sikten i sluttningen gör att vi åter längtar hem.

Där på bränt gräs och i oändlig sörja av lera
finns resterna av den världen som vi skulle vinna.
det finns inget kvar och heller ingen att imponera.
Hur kan en hel värld bara lösas upp och försvinna.

Stigbyglar ur och jag kliver av min höga häst
och sätter mig rutsningstung där på kanten.
En krigare som egentligen borde blivit präst
För att bjuda milt välkommen till emigranten.

Han eller hon som överlevt satans områden
som sett mer död än vad ett enda öga kan utstå
jag ska värma och ärligt berätta om nåden
om skogen grön, fälten och himlen alldeles kornblå

Jag ska säga hjärtligt välkommen till våra trakter
här tar vi hand om varandra och våra gäster
här kan vi leva tillsammans i livets alla akter
Här möts alla från norr och syd, öster och väster

Sedan lägger jag min fana, den sydd av tältets tyg
som en gemenskapens vävda värmande schal
över trötta axlar på både skrämd och rädd och blyg.
Då i denna stund jag fann min egen heliga graal.