Vart tog Vi:et vägen?

[LINNEFORS 2014-07-27] Det är inte lätt. Det svänger ju minst sagt. Men jag försöker hänga med i samhällsdebatten. Dels för att den är intressant, dels för att den är viktig. Men också för att när den är som bäst driver samhället framåt till något bättre, eller ännu bättre. Därför blir jag nedslagen när jag tycker mig finna mindre av den varan och mer av inspel av de som bara skottar skit, pinkar revir eller rusar runt och känner sig kränkta. Än till höger, än till vänster. Vart tog Vi:et vägen?

Alldeles för många av dagens debattörer ägnar alldeles för mycket tid och kraft att peka finger utan att själva ha den minsta tanke eller idé på hur en förbättring eller lösning skulle kunna komma till stånd. Istället tar man det som den självklaraste av saker att någon annan ska ordna till det.  Nån’annan ska fixa skivan. Alldeles för sällan möts man av en debattör som identifierat problemet, har förslag på lösningar och är beredd att tillsammans med andra få dessa på plats. Men kanske är det inte så konstigt när vår tids samhällsdebatt i vissa delar verkar befolkas av två kategorier – offer och egocentriker.

Ann Fagraeus och Lotta Pahleteg har i sin forskning rörande organisationers utveckling och medarbetarskap används sig av en trappstegsmodell för att beskriva vad som krävs för att skapa framgångsrika organisationer. Från Offer, via Jag till Vi beskriver de tre olika situationer i medarbetarskapet som påverkar en organisations möjligheter till framgång. Först när tillräckligt många medarbetare befinner sig tillräckligt ofta på Vi-trappsteget kan organisationen visa tydlig framgång. Förmodligen är jag ute på djupt vatten, men tänk om samma resonemang skulle kunna appliceras på samhällsdebatten och i sin förlängning på själva samhällsbyggandet? Det skulle alltså betyda att tillräckligt många av oss måste befinna sig på Vi-steget för att vi ska få till bestående förändringar. Men där är vi absolut inte idag. Många verkar istället ha rotat sig på de två tidigare stegen – Offer och Jag.

Och visst känner vi igen dem. På det första, lägsta trappsteget återfinns alla de som känner sig som offer. De som i mångt och mycket tycker att allt är riktat mot dem. De styrs av sin rädsla. De framstår som trötta, mycket trötta och den tappade lusten är en ständig följeslagare. Och de gnäller om allt och inget. Och så ofta de får möjlighet. Att de själva skulle kunna vara en del av lösningen finns överhuvudtaget inte på kartan. De som befinner sig på detta trappsteg är de som också starkast tillber Nån’annan för att lösa allt.

Ett trappsteg upp befinner sig de som lämnat offer-steget och nu istället befinner sig på Jag-steget. Även här styr rädslan till stor del men trappsteget är av spegelglas så allt reflekteras mot det egna egot. I debatten framstår de som kravmaskiner där ultimativa krav ställs inte sällan kopplat till egots rättigheter. Förmågan att se till andra hindras så länge de egna rättigheterna inte uppfyllts. Att diskutera skyldighetet med en som befinner sig på Jag-steget är tämligen utsiktslöst.

I debatten skyller ofta de som befinner sig på offer-steget de som befinner sig på Jag-steget för att vara orsaken till mycket ont. Jag-stegets invånare i debatten är oftast inte lika specifika i sitt utpekande utan hänvisar till att felet är Nån’annans. Men det som förenar de debattörer som befinner sig på Offer- eller Jag-steget är rädslan. Det är oroväckande då historien gång på gång har visat att den bästa grogrunden för rädsla är okunskap men också bristen på tillhörighet och då framförallt samhörighet.

Det är därför det är av yttersta vikt att så många som möjlighet bjuds in till Vi-steget, det tredje trappsteget. För på samma sätt som forskningen runt organisationer visat på problemen med Offer- och Jag-stegen visar också samma forskning att när lejonparten av medarbetarena befinner sig i ”Vi-läge” börjar de positiva spiralerna att verka.

På Vi-steget paras rättigheter med skyldigheter och når balans. När Vi:et styr utgår man från de gemensamma förutsättningarna och insikten om vad som är möjligt om vi gör saker tillsammans för det gemensammas bästa. Engagemang och ansvar driver tillit och empati och man vågar att prova lösningar medvetna om att alla inte kommer att lyckas första gången.

När mötte du senast en debattör som befann sig på Vi-steget? Allt för sällan kan jag tycka. Och när de väl dyker upp nagelfars de in i minsta detalj av de som befolkar de andra stegen. Det är hög tid att istället ta ett eller två trappsteg uppåt. Vi har alldeles för många spännande utmaningar att lösa i samhällsdebatten för att fortsätta skyttegravskriget och hela tiden förlita oss på att Nån’annan ska ordna till det. Nån’annan är sedan lång tid död och begraven. Det är bara du och jag kvar. Du och jag och tre trappsteg.