Vem vill du ringa idag?

[LINNEFORS 2014-03-27] (27 av 100) I början på december eller om det var i slutet av november härom året var jag på tillfälligt besök på en bruksort. Jag skulle träffa en ny kund för att planera ett upplägg och genomförande av en workshop om värdegrundat ledarskap. Jag var på plats lite före utsatt tid och fick sätta mig ned i receptionens soffgruppen som förmodligen var ämnad just för sådana som jag, för de tidigt ankomna.

På soffbordet låg ett praktverk om brukets historia och gårdagens upplaga av den lokala morgontidningen. Praktverket låg där snyggt tillrättalagt på ena kanten av glasbordet, lätt vridet i nästan 40 graders vinkel i förhållande till bordskanten, så som det nästan bara gör vanligtvis i inredningsmagasin och andra dyrköpta kolorerade tidskrifter av den typen. Placeringen och till viss del verkets uppskattade tyngd gjorde att jag helt enkelt inte tordes lyfta upp den.

Jag valde istället att ta upp den dagsgamla lokaltidningen och började förstrött bläddra. Det var en arg tidlös insändare om att hundägare som inte plockar upp efter sin hund borde skämmas. En annan om den bristfälliga snöröjningen, en tredje om snöbristen. Dagens ros till en glad dam med hatt och hittad plånbok.

Därefter några, som det verkade, lokalt skrivna artiklar. En uppsjö av TT-producerade nyheter från när och fjärran. En intervju med en kändis som snart skulle fylla år eller ge ut en ny skiva eller ge sig ut på turné och som en gång i tiden spelat i bruksortens Folkets Park och som nästan fortfarande innehade publikrekordet. Sedan var resten av tidningen fylld med sport på alla nivåer och travtips samt tevetablå.

Jag skulle precis lägga ifrån mig tidningen då min blick föll på en annons om årets Lucia-kandidater. Det var 10 stycken långhåriga töser som efter bästa förmåga log åt mig från tidningssidan. Jag log tillbaka. Under varje fotografi stod tillsammans med en siffra, för- och efternamn på den leende Lucia-kandidaten. Under kandidat nummer sju läste jag ett efternamn som jag så väl kände igen.

För många år sedan hade jag en god vän och arbetskamrat med just det namnet. Ett mycket ovanligt namn på den tiden och min vän sa ofta, inte med lite stolthet i rösten, att de var ensamma om det i hans familj. Vi umgicks ofta både på jobbet och privat. Men så hände det där som händer, man byter jobb, flyttar och de naturliga kontaktytorna försvinner. Man försöker hålla kontakten men ytterligare någon eller några flyttar senare övergår kontakterna till julkort och några spridda telefonsamtal till att till slut helt rinna ut i sanden.

Jag satt där med tidningen i handen och tänkte varför blev det så? Varför höll jag inte kontakten? Varför höll inte vi kontakten? Men det är aldrig för sent. Samtidigt som receptionisten ropade upp mitt namn rev jag ut Luciorna ur tidningen och tänkte att jag ska banne mig återuppta kontakten med min gamle vän.

Någon vecka senare eller om det vare några veckor senare, när jag satt på mitt kontor och gick igenom anteckningarna från mötet på bruksorten stack tidningssidan med Luciorna fram bland anteckningsbladen. När jag nu åter tittade på kortet av Lucia-kandidaten med det speciella efternamnet blev jag ännu mer övertygad om att detta måste vara en mycket nära släkting till min gamle vän. Hon hade ju till och med hans ögon och näsa.

Jag gjorde slag i saken. Det räckte med att skriva in hans ovanliga efternamn på eniro.se för att direkt få en enda träff i systemet. Och där mitt i det additiva färgsystemet på min bildskärm framträdde min gamle vän med för- och efternamn, fullständiga adressuppgifter till sin bostad på bruksorten och ett mobilabonnemang hos Telia. Jag kunde dessutom direkt välja, om jag ville, att skicka blommor till honom med Euroflorist. Ett kanske lätt kufiskt sätt att försöka återknyta en kontakt efter så många år. Jag valde istället att ringa till hans mobil. Det hann inte gå fram mer än ett par ringsignaler innan en synnerligen välbekant röst svarade:
-Ja, hallå, vad är det?
Jag var tyst i ett par sekunder, innan jag sa:
-Vad är det för sätt att svara i telefon på?
Igen, tystnad, men den här gången nog bara någon sekund sedan mullrade det välkända skrattet igång i andra änden av linjen.
-Ha,ha,ha, hans kluckande skratt var inte att ta miste på. Det var som självaste den. Är det du som ringer? Det var minsann inte igår. Har tänkt på dig ofta. Hur är det med dig?

Och på ett enda ögonblick var vi tillbaka i varandra. Bägge intensivt talande i mun på den andre. Precis som om vi där just då var tvungna att ta igen mer än tjugo års frånvaro genast. Vi pratade oavbrutet i nästan två timmar. Eftersom vi bägge dessutom stor del av den tiden pratade bägge samtidigt pratade vi nog närmare tre timmar. Det krävs förvisso en viss simultankapacitet att kunna prata och lyssna samtidigt men den tekniken har vi bägge tränat under många år, inte minst med varandra. Jag har haft många samtal i mitt liv och jag hoppas att jag har många, många flera kvar men samtalet med min gamle vän rankar jag som ett av de mest livsgivande hittills.

Tänk, att så mycket glädje och energi fanns bara ett enkelt telefonsamtal bort. Vem vill du ringa idag?

Min vän berättade också en synnerligen besynnerlig historia om hur han hamnade i bruksorten och vilka uppoffringar som krävdes för att hans dotter skulle ha en chans att bli vald till bygdens Lucia. En mycket märklig historia som innehåller helt osannolika skeenden med nepotistiska ageranden och äktenskapliga taktiker som borde räcka till en hel teve-såpa. Den historien måste jag berätta för er. Men inte nu. Jag hör av mig.

#blogg100
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen