Vill vi inte alla bli lindansare?
Jag gick en dag längs en skogsväg. På bägge sidor grävda diken och planterad granskog. Dikena knappast nygrävda och den täta skogen kanske ännu endast utsatt för en första gallring. Skogsvägen med sina två hjulspår och sin gräsbeklädda mittremsa letade sig fram i landskapet så som den säkert gjort i hundratals år. Det är skillnad på skogsvägar och körvägar här i skogen. De senare är nymodigheter som kommit till enbart för att få ut timret ur skogen. En körväg leder aldrig någonstans utan slutar bara, i bästa fall i en vändplan, oftast utgrävt eller utsprängt sår i naturen.
En skogsväg däremot kom till för att vandraren skulle nå sitt mål. Två hjulspår, en mittremsa av gräs och ett mål. Ungefär som själva livsresan i sig. För visst är det väl så att de flesta av oss vandrare väljer att gå i det ena hjulspåret eller för den delen i det andra hjulspåret. Vi gör våra val och sedan går vi på i samma spår. Du kanske i det högra hjulspåret. Jag kanske i det vänstra. I samma spår går vi på vår livsresa. Ibland, inte minst så här års på våren, byter vi hjulspår. Inte för att vi vill utan mera för att vi måste. En vattenpöl i vårt spår tvingar oss över i det andra hjulspåret. Men bara för ögonblicket. När hindret är passerat styr vi åter tillbaka till ”vårt” spår. Det spår vi valt. Som livet självt rullar vi på i samma hjulspår. Enda skillnaden är att vi går.
Få är de som väljer mittremsan för sin vandring. Mittremsan som är allt det där andra som inte hjulspåren är. Mittremsan som ändrar utseende och struktur beroende på när under året du väljer att vandra. Tidigt på våren förra årets gräs, avlidet och hopsjunket. Här och var skymtar man vassa stenkanter som krupit fram med hjälp av tjällossningens kraft. Men det gula, döda ersätts snart av årets gröna gräs som binder dagg och blöter de fötter som valt remsan. I det gröna gräset döljs både håligheter och trösklar. Det är här i mittremsan på skogsvägen överraskingen finns, det oväntade, själva äventyret. Mittremsan är som ett konvext rundat tak som skiljer höger hjulspår från vänster. Ibland så avsmalnat att den som valt mittremsan mer blir en lindansare än en vandrare.
Oavsett om du som vandrare väljer höger hjulspår eller vänster hjulspår eller rent av mittremsan för din vandring leder skogsvägen ändå oundvikligt mot samma mål. Och som alltid, då blir själva resan, i det här fallet vandringen, i sig målet. Det är bara att välja väg, att välja spår. Och vem vill inte uppleva äventyret? Vill vi inte alla bli lindansare?