Vilse i elljusspåret
[LINNEFORS 2013-07-19] När Correns korrespondent i Boxholm, den orienteringsglade Karl-Johan Norén testade elljusspåret i Strålsnäs i våras beskrev han det som att springa på kladdkaka. Men det som dock bara nämndes i en liten fakta-ruta så där lite vid sidan om var att spåret helt saknar skyltning. Något som förmodligen är helt egalt för en man som hela sitt liv mer eller mindre orienterat sig runt i de tätaste snåren och de mest vildväxta skogarna på jakt efter den vitoranga skärmens välsignelse och därmed utvecklat hjärnans kart- och kompasscentra. Men för en annan som lätt går vill i lite större affärer borde den informationen, eller rättare sagt brist på information, minst blivit rubrik för hela tidningsartikeln. Den mediala missen skulle visa sig få ödesdigra konsekvenser.
Kladdkakejämföreslen var i och för sig en spännande liknelse som syftade på ett mer eller mindre obefintligt underhåll där Strålsnäs elljusspårs underlag helt och hållet överlämnat spåren till att enbart återspegla naturens dagsform. Blöt väderlek ger blöta spår. ännu mer nederbörd ger ännu mer väta på marken som när den trampas blir lera och sörja. Ja med andra ord – natur. Det i kombination med stenar, rötter och håligheter kanske till och med gör spåret förvillande likt en skogsstig om det inte vore för att gräset är klippt och att det är snitslat med elljus.
Nu tidigt på morgonen bestämde jag mig för att prova på elljusspåret i Strålsnäs. Trots att jag bott i trakterna sedan slutet på 80-talet har jag aldrig sprungit där tidigare. Från hemmet i Linnefors är det knappa tre kilometer till elljusspåret och via en gångbro över Lillån befann jag mig på spåret. Det elektrifierade spåret. Och vilken magnifik elektrifiering. Nu kan jag ju inte uttala mig om lyskraft, lumen eller annat (som ren upplysning) eftersom tiden för artificiellt ljus kommer med mörkret, men armaturen, uppspikad på kreosotstinna telefonstolpar ser ut att kunna räcka för att skapa norrsken över hela södra Östergötland när det lyser.
Underlaget är omväxlande naturstig, sten, körväg, gräsäng och rottät så det gäller att anpassa fart efter underlag och ha blicken fäst framåt längs vägen för att inte snubbla till eller stuka sig. Jag har inga problem med det utan det gäller helt enkelt att laga efter läge. Tyckte jag kom in i ett bra tempo och njöt i fulla drag av den härliga morgonluften, lyssnade till vindens sus i trätopparna och andades skön skogsluft. Att orientera sig på ett elljusspår är inte heller svårt. Det är bara att följa sladden så att säga, till nästa stolpe, nästa lampa. Tanken flyr. Jag kommer in i flytet. Efter en dryg halvtimme börjar också endorfinerna kicka in och känslan av välbefinnande översköljer mig. Lycklig, privilegierad och tacksam… men vänta, har jag inte passerat här förut?
Jag tycker att jag känner igen den där stenen? Den där roten, har jag inte undvikit den en gång förut? Ibland blir jag så uppslukad av mina tankar att löpningen går (springer) mer eller mindre på autopilot. Fick förmodligen bara en släng av deja vu. Jag fortsätter löpningen men dagdrömmeriet vill inte riktigt infinna sig igen. Jag lyssnar och hör mina egna andetag. Känner att det värker lite i höger knä och höger hålfot. Det börjar bli lite varmare. Solen kommer att bryta igenom morgonens molntäcken. Det kommer säkert bli en ny härlig dag idag också. Vinden från norr.Och så plötsligt är den där igen, stenen och där, roten. Jag har varit här förut. Flera gånger! Jag stannar upp och lyssnar och ser mig omkring. Jag är ensam. Det är helt tyst. Det enda som hörs är min egen andhämtning. Jag är ensam och, jag är vilse! På ett elljusspår!
Det är väl den här typen av situationer som man ska tiga om i all tid. Inte berätta för någon. Hur kan det ens vara möjligt? Lite som att vända upp och ned på hela världen i jakt på ett par förlorade läsglasögon som visar sig ha suttit uppskjutna i pannan hela tiden. Ett tag tänker jag att jag får väl springa runt här tills det kommer någon och fråga om vägen. Men hur ofta går det folk här? Går det folk här? Jag kanske är den ende som sprungit här i år. Men vänta, någon klipper ju spåret, med en åkgräsklippare verkar det som. Hur ofta klipper man gräs? När klipptes det gräs här senast? Det kanske dröjer dagar, veckor innan någon annan levande själ visar sig. Oj vad törstig jag är. Hur ska jag överleva. Finns det blåbär….
Och så plötsligt, knappt märkbart lite längre fram, en liten tarm av sladdar sticker iväg även åt vänster. Varför har jag inte uppmärksammat det förut? Jag viker av och följer de nya sladdarna. Där – ”utgången” – jag är räddad… Jag ser ljuset!