Visare, plinget och en plåtstins

Kommer du ihåg plinget? Vad tänker du på när du hör eller läser ordet visare? Har du någon gång använt en plåtstins, ett karbonpapper eller ätit kexchoklad med aluminiumfolie? Från och med idag är det sommartid och under natten hoppades det över en timme för att få till det. Överallt, i tidningar på radion, på webben till och med på teven instruerar de som vet bättre oss som vet sämre hur man ska göra. Man ska: vrida fram timvisaren en timme. Och där har vi det. Mitt i den digitala eran en rest från det analoga – visaren. Vrida fram visaren. Spännande att visaren lever vidare, men har vi blivit klokare?

Plinget hörs varje julafton någon gång efter klockan tre. Kalle, Musse och Långben är på episk husvagnssemester och sitter under herrelös färd i vagnen och äter majskolvar med händerna, rad för rad. I slutet av varje rad hörs plinget. Det är dags att vrida på kolven för en ny rad av majs att tugga i sig precis som om det vore en hederlig gammal skrivmaskin. Men hur många av dagens unga teve-tittare vet att plinget är just det plinget och att det är skrivmaskinen som Dinseys tecknare vill efterlikna?

Stannar tåget hos dig? Många på landsbygden i vårt hårt urbaniserade land svara kanske – Nej, men förr stannade tåget. Om jag ville. För på flera små stationer runt om i Sverige var ett tågstopp en  ensak mellan dig som resenär och lokföraren på det inkommande tåget. Hade du bara som resenär vridit plåtstinsen i stoppläge stannade tåget och du kunde kliva på, annars tuffade tåget bara förbi stationen. Idag diskuterar man anropsstyrd kollektivtrafik som om det vore en nymodighet. Men har du någon gång vridit plåtstinsens knallgula runda tavla med sin röda ram i stoppläge för tåget då vet du att det var så anropsstyrt som det någonsin kan bli.

Ctrl-C och Ctrl-V har nog ersatt karbonpappret, ett sladdrigt tunt ark som lades mellan två papper och som i bästa fall med sin hjälp av sin kladdiga sida kopierade samma skrivmaskins nedslag på de första arket över till det andra. Det används idag sällan, mycket sällan, men finns ändå kvar i de allra festa mailsystem som CC-fältet, kopia till…

Som grabb och redan då med munnen full av amalgam var det alltid lite av ett otäckt äventyr att mumsa i sig en Kexchoklad. Inte nog med att kexchokladen i sig var en bidragande orsak till lagningar i tänderna, på den tiden var också det spröda chokladkexet förseglat i aluminiumfolie. Kexchokladens hölje av kolorerat gulrött papper var som en enda heltäckande maggördel som sköts av godsaken, varvid man sedan skalade aluminiumfolien av kexchokladen ungefär som man skalar en banan. Mumsandet kunde börja. Det visade sig om man vart för snål i skalandet eller för glupsk i inmundigandet av godsaken att man förr eller senare skulle komma att hugga in med tandraden i folien. En obehaglig galvanisk upplevelse som jag tror vem som helst som upplevt kan verifiera. Det var de svåra tiderna det. Idag kan vem  som helst njuta kexchoklad utan att riskera liv och lem eller ens få in Radio Luxemburgs sändningar i munhålan.

Visaren, plinget, plåtstinsen, karbonpappret och aluminiumfolien tillsammans med så mycket annat är på väg in i glömskan. Det klart, en dag som just denna kanske de skulle kunna återuppstå. Men samtidigt, varför då? Eller, varför inte?