Yeti bor inte i Linnefors
-Jag är Yeti, väste Spanjorskan.
-Ursäkta, sa jag.
-Hursa, sa Spanjorskan.
-Vad sa du? frågade jag.
-Jag är Snömannen, förtydligade Spanjorskan.
-Visst är du det, sa jag och log.
-Allvarligt, jag är det, menade Spanjorskan.
-Allvarligt? I så fall, sa jag. Du är inte Yeti. Du är inte Snömannen. Verkligen inte.
Här i norrläget på andra sidan vattnet dröjer sig snön alltid kvar. Det är som om det biter sig fast i marken. Hukar för solen i skydd av berget och vill vinter så länge som möjligt. Det var bland dessa knappa snömassor som Spanjorskan kastade sig fram och tillbaka och utstötte grymtningar och andra ljud som en tvättäkta Yeti. Eller i varje fall som man kanske kan tänka sig att en Yeti skulle kunna låta. Nu stannade hon tvärt och satte sig ned i snön
-Verkligen inte? upprepade hon nästan frågade.
-Precis, verkligen inte, sa jag. Du är inte Yeti. Lika lite som jag är Bigfoot eller något annat skrämmande väsen. Du är Spanjorskan.
-Bara Spanjorskan? suckade Spanjorskan.
-Nej nej, sa jag.
-Jag är alltså ändå något mer, sa Spanjorskan hoppfullt.
-Nej nej, upprepade jag.
-Men hur ska du nu ha det egentligen, knorrade Spanjorskan.
-Så här, sa jag. Du är Spanjorskan. Och det räcker mer än gott. Att säga att det är bara bara, är dock helt fel. För mig är du allt. Allt och oändligt.
-Du behöver aldrig vara någon annan, fortsatte jag. Aldrig förställa dig eller spela en roll. Det räcker med att du är du. Rollen av någon annan kommer alltid spelas av någon annan. För oss räcker att vi är vi.
-Förstår du? frågade jag.
Spanjorskan log, reste sig upp och sa:
-Jag duger som jag är, är det det du säger?
-Precis, svarade jag.
-Vad skönt, sa Spanjorskan.
Vi började gå hemåt.
-Vet du sa jag, det är alldeles för många på den här jorden som spelar roller. Som spelar någon annan än den de själva verket är. Det är dags att ta ner garden och våga vara oss själva. Det räcker långt.
I morgon bitti ska jag elda upp mina masker, sa Spanjorskan. Från och med nu ska jag vara Spanjorskan. Det lär räcka långt.