Zenerdioden kopplas i backspänning

Det är märkligt hur viss kunskap fastnar för evigt medan annan friktionslöst halkar in i glömskan som om minnet vore uppbyggt av teflon. Men samma minne kan också spela en spratt och plocka om i det som en gång i tiden var bergfast kunskap så att den istället blir mer av mer eller mindre felaktiga minnesfragment och grusad kunskap, eller rent av okunskap.

Ta bara minnesramsan om de halländska floderna. Är det vi som ska laga och ni som ska äta eller ni som ska laga och vi som ska äga? Och ligger vattendragen överhuvudtaget i Halland. Var det sulfit som lukta skit eller var det sulfat som inte luktar mat? För att inte tala om den ständiga frågan som återkommer med punktlighet två gånger om året; ska man ställa fram eller tillbaka klockans visare för de olika tiderna?

Det är egentligen inte konstigt. Under hela våra liv fylls vi oupphörligen på med ny kunskap. En del livsviktig men också en hel del som vi förmodligen skulle kunna klara oss fint utan. En del faller i glömska en del fastnar.

Under min gymnasietid fick jag helt plötsligt för mig att jag skulle bli El/Tele-ingenjör. Jag kan än in till denna dag egentligen inte begripa vad som flög i mig. Men så var det. Jag tillbringade ett år av mitt liv till att läsa så märkliga ämnen som till exempel ellära och elektronik. Idag har all den kunskapen sedan lång tid tillbaka flugit sin kos. Idag bra kunskap om omslag medan noll koll på Ohms lag. Kan en del om kretslopp, inget om kretskort. Det närmaste en halvledare jag kommer idag är möjligtvis en chef som jag försöker coacha till att bli en ännu bättre ledare. Jag har med andra ord trots ett års studier i stort sett noll koll inom både ellära och elektronik. Förutom en enda sak. Zenerdioden kopplats i backspänning.

Att den kunskapen sitter så grundmurad i mitt medvetande har säkert helt och hållet på hur själva inlärningen gick till. Vår lärare i elektronik var egyptier från självaste Egypten. Jag kommer inte ihåg vad han hette men han var säkerligen ytterst kompetent inom sitt område. Däremot var hans svenskakunskaper begränsade. Engelska tillhörde inte heller hans favoritspråk. Vi hade förvisso läroböcker men vår egyptiske magister valde istället att producera egna läromedel med hjälp av en Olivetti reseskrivmaskin med lätt uttorkat färgband och en tangentbordsättning som inte innehöll å, ä eller ö och för den delen inte heller Å, Ä och Ö. I sin iver över att spara material använde magistern också bara ett matningshack på valsen för att skapa en ny rad vilket i praktiken innebar att raderna till viss del skrevs i varandra. Det fanns bokstavligen ingen som helst möjlighet att läsa mellan raderna i de stenciler som likt ur en outtömlig källa delades ut till oss elever lektion efter lektion. Men det som egentligen satte den slutgiltiga kryddan på detta pedagogiska material var hur vår magister handskades med det svenska språket. En form av fonetisk svenska där ordens ljudbild i vår magisters öra bildade meningar och stycken. För säkerhets skull rensade på varje möjlighet till mellanslag och möjlig interpunktion. Ungefär så här kunde det se ut: AnnpasivelectroiskcomponetamedformagenatlaggraelectixladningCondensattorcaratarsavkacitant… osv osv…

Allt nog, utan att överdriva det minsta var elektroniklektionerna mera av surrealistisk  performence-tillställningar  än lärorika kunskapspass. Dessa skulle nå sitt absolut kulmen när vi kom till genomgången av Zenerdioden. Lektionen började som vanligt med att magistern delade ut en av sina tättskrivna stenciler, väntade tills vi var och en fått var sitt exemplar och sa med myndig stämma:
-Allt ni behover veta; Zenerdioden kopplas i backspanning.
På något vis blev det lite droppen för mig. Jag räckte upp handen. Magistern pekade på mig och jag sa:
-Jag förstår inte.
Magistern spände blicken i mig och upprepade med lite starkare röst:
-Zenerdioden kopplas i backspanning.
Jag räckte åter upp handen. Magistern pekade åter på mig och jag sa en gång till:
-Jag förstår inte.
Magisterns svar kom blixtsnabbt:
-Zenerdioden kopplas i backspanning. Nu skrek han nästan.
Och så här fortgick det. Jag sa att jag inte förstod och magistern upprepade samma fyra ord, Zenerdioden kopplas i backspänning. Till slut skrek han så att rutorna i klassrummet skallrade:
-ZENERDIODEN KOPPLAS I BACKSPANNING!
Jag gav upp. Kanske gjorde han mig rent av en välgärning där från andra sidan katedern. Vem vet, men mitt intresse för elektronik svalnade betänkligt från den dagen.

Samtidigt var magistern verkligen det yttersta beviset på att repetition är kundkapens moder. För är det något jag vet idag så är det att zenerdioden kopplas i backspänning. Vad det betyder? Det har jag dock inte en aning om.